SVT skriver att forskare har beskrivit den äldsta kända arten inom människolinjen som man har hittills kunnat göra sig en något så när fullständig bild av. Hon har fått namnet Ardipithecus ramidus och levde för 4,4 miljoner år sedan, i Great Rift Valley i norra Etiopien. Arten liknar ingen annan nu levande art och bedöms kunna vara urmodern till den utvecklingsgren som via släktet Australopithecus sedan leder fram till vårt släkte Homo för drygt 2 miljoner år sedan och vår egen art, som enligt de senaste rönen tycks se dagens ljus för runt 200 000 år sedan. A. ramidus liknar egentligen inte heller alls våra tiders schimpaser som man annars trott att vår gemensamma urmoder gjorde. Snarare tror forskarna nu att schimpanserna utveklats i lika hög grad parallellt vid sidan av människan under årmiljonerna. Här står i varje fall forskarvärlden i dagsläget.
Det är alltid spännande för en stackars modern människa att försöka sig på att föreställa sig dessa historiska skeenden och inte minst – tidsbegrepp. Om än hart när omöjligt skulle jag säga. Jag tror helt enkelt inte att vi är skapta för att fullt ut kunna begripa.
Kanske då inte så konstigt att andra valt att stå fast vid uppfattningen att människan tillkom då Gud skapade världen, precis som det står återgivet i Första Mosebok. Med andra ord, det gick på sex dagar och skapelsen inleddes den 23 oktober år 4004 f.Kr., en skattning de bibeltrogna kommer fram till genom att följa de släktled som återges i Bibeln. På Creation Museum, skapelsemuseet i Petersburg, Kentucky som är ett museum tillägnat Bibelns skapelseberättelse blir det därför nu bara fler och fler arter att ställa till samlingarna, bredvid alla de fredliga dinosaurier som innan syndafallet levde i harmoni tillsammans med människan. Det var också innan många av dem kom att bli rovdjur och sedan bevisligen dö ut. (För det är vi väl överens om att dom har gjort?)
Jag blir alltid fundersam då jag stöter på människor som är orubbligt tvärsäkra i sin uppfattning oavsett vad det gäller. Ibland har jag visserligen fått höra att jag är den som tror mig veta bäst. Jag brukar då säga att jag personligen inte är lika övertygad om att jag har rätt som jag är att andra har fel. 🙂
Klart är i vilket fall som helst att ju mer man lär sig om komplexiteten i vår natur och i alla biologiska system, ja i livet helt enkelt, desto mer klar blir man över att man kanske inte sitter inne med alla sanningar. Fast jag håller på Darwin! Det har jag sagt förut.
”Kunskapen är stolt över att den vet så mycket.
Visdomen är ödmjuk över att den inte vet mer.”
William Cowper
—
Spår av en man med urtidsgener. Självporträtt från 14 oktober 2006. (Lätt bildbehandlat.)
Tomas Järnetun/N 
vilket helt otroligt läckert porträtt….gillar jag hur mycket som helst
/Mona
Så sant – ju mer man lär sig …
I vilket fall. Bilden väcker tankar. Intressant. Spännande!
/Mats
Otroligt skönt porträtt. Dags att göra rent badrumsspegeln kanske? 😉
Texten gillar jag också. Särskilt stycket om orubblig tvärsäkerhet.
Interessant lesing. Men bildet, woao! Det er virkelig sterkt.
Takk for hyggelig omtale for noen innlegg siden 🙂
Intressant med människans utveckling, men ibland fundera jag om vi inte landade på den här jorden alldeles nyss, för vi är så vansinnigt missanpassade ibland.
Bilden är mycket läcker, verkligen ett intressant porträtt 🙂
/PJ
Om det behövdes mellan 20000-40000 individer för att mutera fram mig känns det ändå inte som så lång tid. Det är ju tydligt att du kanske haft än färre mutationer av döma av bilden:). Det som får mig att bli riktigt ödmjuk är tanken på att om bara en av dessa 40000 anfäder dött innan han blev könsmogen så hade jag aldrig existerat. Det är så många som kämpat för att just jag skulle få leva. Hur förvaltar jag det förtroendet ?
Intressant läsning… du e bra du på att förmedla tänvärda tankar. Och bilden passar bra – jag tycket jag kände igen urtidsmänniskans drag i bilden och förklaringen fick jag ju längre ner i texten. Snyggt!
Vi gräver i det förflutna och försöker att hitta en mening som kan föra vår förståelse framåt, i grund och botten en introspektion för att förstå oss själva. Den mänskliga rasens utveckling är ett sammanflätat drama som vi själva är frukten av. Men vi försöker alltid att dechiffrera dåtidens sammanhang med samtidens färgade glasögon, och hur vet vi att vi kan förstå det som skedde för så många miljoner år sedan från den positionen vi ser världen ifrån idag, med hela det batteri av försanhållanden som utgör vår tids sanningsdiskurs (för att låna ett begrepp från Michel Focault) om man nu ska ta till lite postmoderna tankegångar.
Det har alltid sin tjusning att spekulera i historiska perspektiv – men jag tror som du att vi kanske inte är skapta att ta till oss och tolka den information som ligger begravd i dåtiden på ett fullständigt korrekt sätt – här bör infinna sig en smula ödmjukhet tycker jag.
Men jag är helt övertygad om att ditt porträtt är mycket begåvat, gillar den konstnärliga efterbehandlingen mycket, och ett mycket intressant inlägg!
Mvh, Jörgen
Ett annat tidsperspektive som jag inte kan låta bli att SE , är att de ögon vi nu använder (för att titta på dina bilder) tog sin början så där 500 miljoner åt sedan, och utvecklades troligen rätt snabbt till funktionella ögon på BARA ½ mil år; därmed inte sagt att jag skulle bättre förstå dessa tidsdimmetioner – bara en reflektion !
Darwinfan
Fantasiskt porträtt..
Och intressanta reflektioner.
Tomas… bilden är ett mästerverk! Verkligen. Jag sitter bara och gapar. Kunde nästan inte koncentrera mig på att läsa, men jag har läst fast det var bilden jag fastnade för.
//M