Hur styrda är vi som fotografer?

TomasJärnetun20091107-_TJA9284

Om man ska försöka sätta fingret på ett ämne som verkar vara riktigt stort att diskutera inom naturfotobloggvärlden just nu så är det väl vår önskan om eller vår förmåga att skapa något eget. Att lyckas göra egna tolkningar av det vi ser och att använda bilden för att förmedla våra känslor inför en viss företeelse. Visst kan det många gånger vara svårt att säga om man lyckas nagla fast några unika fingeravtryck i sina egna bilder, för man ser helt klart på sina alster med andra ögon än andra gör. Ändå gror förhoppningen att det vi gör ska vara speciellt. Kanske handlar det om självförverkligande, kanske har man en förhoppning att man ska få en chans att synas i mängden, att helt enkelt få individuell bekräftelse. Men trots önskan om personliga uttryck hos många av oss ställer jag mig frågan hur styrda av regler, konventioner eller trender vi samtidigt är i vårt bildskapande?

Jag läste ett inlägg av Tomas Eriksson om våra tendenser som fotografer att ofta göra som alla andra gör och säger är riktigt. Det kom mig att börja fundera ytterligare på detta med fototeori. Jag tycker nog som många andra att det känns som en nödvändighet att känna till vissa grundläggande kompositionsformer (ja, jag har blivit lärd att inte skriva kompositionsregler). Den som hävdar att att dessa teorier om bildens eller bildformatets uppbyggnad inte är för mig och inte alls påverkar ens bilder tycker jag helt bortser från vad som faktiskt är seklers samlade skörd av mänsklig erfarenhet. Erfarenhet som nu inte bara emanerar från fotografin utan även är sprungen ur övriga konstformer. Jag hör till den skara som tycker att vi behöver denna kunskap om hur vi normalt tolkar bilder för att kunna förstå hur andra kommer att uppleva det vi gör. Och självklart är det så att när vi bär på denna medvetenhet kan vi berått mod välja att högaktningsfullt bortse från det som vissa kanske ser som styrande regler.

Varför inte ta ett litet avstamp till en fortsatt diskussion utifrån bilden ovan? Det är som ni alla ser ytterligare en i raden av trädpanoreringar. Jag skulle naturligtvis aldrig kommit på tanken att göra en sådan bild om det inte vore för att jag en gång sett det göras och att jag fått upp ögonen för tekniken. Betyder det faktum att det vid detta laget har producerats tonvis av denna typ av bilder då att jag ska hålla mig för god för att ge mig på motivet och tekniken? Nej, jag tycker ju som synes inte det. Även om man i dessa tider får betrakta bilden som konventionell och kanske till och med trendig, så är det ändå ingen annan som har gjort just bilden på detta sätt. Detta är och förblir min skörd. Jag är påverkad av den allmänna uppfattningen om hur en bild kompositionsmässigt eller på annat sätt får se ut och jag är påverkad av mina förebilder, javisst! Men det är min bild.

Skymningsdans, Trekanten, Småland, den 7 november 2009.

Advertisements

13 thoughts on “Hur styrda är vi som fotografer?

  1. ….”Men trots önskan om personliga uttryck hos många av oss ställer jag mig frågan hur styrda av regler, konventioner eller trender vi samtidigt är i vårt bildskapande?”…

    Jag vill ställa motfrågan, hur styrd vill jag bli, av den allmänna uppfattningen? Förebilder tycker jag bara är bra men hur kan jag därifrån skapa något alldeles eget? Att använda kompositionsregler är för att få dynamiska bilder byggda på hur linjer/geometrin/cirkeln/rektanglar/fyrkanten fungerar i bildkompositioner.

    Din bild ovan associerar jag till blå istappar om våren.

    Det som är viktigt, och som jag har förstått för egen del, är att få konstruktiv kritik på bilder. I syfte att både bli bättre men oxå skapa ett eget innehåll.
    mvh barbro

  2. återkommer till detta senare lite mer ingående..om hur jag tycker..men en kul sak är..att mina såna där rörelsebilder har jag börjat göra efter att jag hade fel inställning på en kamera för länge sedan, innan jag ens visste vem någon av dom mera kända fotograferna som ex Klum var…brydde mig inte om sånt då och egentligen inte idag heller…fotade på i min egen takt…men som sagt, av misstag låg slutartiden på 2 sek när jag skulle fota och bilden blev som den blev..misslyckad tyckte jag då..men sen på skärmen såg det läckert ut så jag fortsatte helt enkelt på den vägen…det var under dom år jag producerade mina flumporträtt och fotosidan var väl stället där alla jag känner idag hängde…också där jag fått upp ögonen för andra fotografer och olika bildstilar..å att det ens fanns olika stilar…..typ..men jag kanske återkommer med mera inom ämnet.
    /mona

  3. Intressant inlägg som vanligt. Jag tror att det är i princip omöjligt att skapa något helt eget. I sådana fall är den egna formen ett resultat av en blandning av olika inspiration och andra fotografer (medvetet eller omedvetet). Allt som görs idag, även om det uppfattas som originellt har sannolikt något gjort tidigare. Det låter kanske bittert men det är känslan jag får.

  4. Någon ska ha sagt att en människa i genomsnitt tänker fyra unika tankar under sin livstid. Fyra verkligt unika tankar som inte är små utvecklingar och vinklingar av något annat som redan gjorts.
    I genomsnitt.

    Man skulle kunna säga att det är ett under att så mycket vackert och klokt har skapats av oss människor som tänker så få unika tankar.

    Eller så skulle man kunna säga att det är just för att vi inspireras, upprörs, frustreras av allt som vi själva och andra redan tänkt som vi haft den utveckling som varit. Att i stort sätt allt är en reaktion på något annat.

    Jag tror inte att den som isolerar sig med syfte att pressa fram något unikt kommer att lyckas med sitt mål bättre än någon som tagit del av det som redan gjorts, låtit sig inspireras av andras tankar och idéer och följt en väg som redan trampats.

    Det viktigaste, tror jag, är att man känner att vägen man vandrar är ens egen väg. Och någonstans kanske en unik tanke poppar upp. Eller inte. Det är ju ändå ingen som håller räkningen.

    (Jag har inga belägg för att det där med fyra unika tankar skulle stämma. Tycker personligen att det låter som en överskattning!)

    Gillar att du illustrerar texten med en trädpanorering. En teknik/motiv kombination som jag associerar som en av de vanligaste naturfotoklichéerna nuförtiden (jag har en hel hög trädpanoreringar i arkivet). Men jag håller helt och hållet med dig i ditt resonemang, och tycker att du gjort en fin personlig bild.

  5. Klart att jag sätter min personliga prägel på bilden och skapar något eget. Va?! Hur kommer det sig att jag kan formulera mig så kategoriskt, så tvärsäkert? Jo…

    Det bildder som jag sett och inspirerast av, det som är skapat tidigare innehöll inte min tolkning/mitt bidrag och då kan inte de bilder jag skapar i dag vara en kopia av det jag sett tidigare 😉

    Att gå sin egen väg som Nic skriver är svårt och utmanande, samtidigt som jag funderar på om alla bilder måste vara så fantastiskt unika. Följdfrågan blir då: Vem är det som gör bedömningen Unik bild.

    Allt som oftast trillar jag själv tillbaka in tankarna om vad andra ska tycka om mina bilder. När jag innerst inne vet, och känner, att det räcker om jag själv tycker att min bild är bra, kanske rent av unik, för mig.

    Jag håller med dig Tomas, fortsätt panorera träd om du känner för det. Jag kommer gladeligen låta mig inspireras av dina och andras bilder för att skapa egna, kanske inte alltid så unika, rent av väldigt lika men i alla fall mina egna bilder.

    Snygg och helt klart din personliga bild. Gillar den 🙂

    1. Håller med dig Marie om att det unika ligger i ens egen tolkning. Det är det jag menar med att gå sin egen väg även om andra redan tycks gått där.

  6. Nic och Marie skriver det så bra så jag kan bara hålla med dom….å sant, måste det alltid vara så unikt och vem bestämmer när det är det…

    /Mona

  7. Har läst och funderat. Jag håller i stort med ni som kommenterat hittills här. När det gäller jakten på att hitta en fullständigt unik ny stil så tror jag inte på det alls. Skulle någon mot förmodan lyckas så dröjer det inte länge förän den inte är så unik, just därför att andra influeras och vill göra sina egna tolkningar. Däremot tror jag att man kan göra sina egna tolkningar av olika motiv och med olika teknik omedvetet eller medvetet influerad av andra och ändå lämna sitt eget avtryck i bilden. Vissa bilder ser man bara direkt att just den här fotografen måste ha gjort. Det är ungefär detsamma inom musiken, det finns ju några få musiker där man hör på första ackordet vem det är, även om de inte spelar en låt de skrivit själva.
    /P

  8. Jag tycker att viljan att skapa unika bilder bara är en del av det större begreppet att vilja beröra andra människor. En unik bild berör därför man aldrig sett något liknande, men det finns ju andra sätt att beröra. Bilder med en tydlig känsla, vackra bilder, provocerande bilder, nostalgiska bilder, alla berör de fast på olika sätt. När vi berör någon får vi även bekräftels på att det vi gör är bra vilket naturligtvis är en viktig drivkraft bakom all konst.

  9. Människan är en social varelse som ha behov av bekräftelse och av kommunikation. Att våga gå sin egen väg och strunta i vad andra tycker och gör är ibland problematiskt och riskfyllt – många har lyckats och blivit förstådda och hyllade, men det finns nog dom som har hamnat på den andra mindre angenäma sidan också. Frågan man bör ställa sig är; vad är det som driver mig? och vad är mitt mål? För vad är det som driver en konstnär att måla tex. – tjäna pengar? – få utlopp för sin inre skaparkraft? – man har något att berätta? – man vill kanske visa på några missförhållanden? – vinna erkännanden? – handlar det om makt? – politik? – att visa sin personlighet? – att få bekräftelse, bli sedd? – att beröra andra? osv…

    Svåra frågor att svara på kanske, men där finns nog svaret också på hur unika vill vara och bör vara, för det finns en kalkylerad risk med att gå sin egen väg – att inte bli förstådd och att bli negligerad – att hamna i ett utanförskap. Men lyckas man så ligger alla vägar öppna, historien är full av genier som har följt sin egen röst och vägrat inrätta sig i ett strömlinjeformat beteende och slentrianmässigt tänkande och som i slutet har fått sitt rättmätiga erkännande, och då blivit en förebild för andra.

    Men jag tror dock att vi alla lämnar något slag fingeravtryck i våra bilder, men det tar lite tid att renodla sitt fotograferande och ringa in vad det är som är mitt speciella signum. Men som svar på din fråga så tror jag att vi alla är mer eller mindre styrda av andra, bildkonsten utvecklas och vi har alla del i den utvecklingen. Men under resans gång så utvecklas man också själv som fotograf och som bildkonsument och med det så flyttar man fram positionerna för vad som är unikt nytänkande.

    Mvh, Jörgen

  10. Tack så väldigt mycket för all fin respons till detta inlägg. Jag känner att jag egentligen skulle ge en kort kommentar till var och en av er, men det gör jag inte. Inte just nu i alla fall. Återigen tack och nu fortsätter vi och skapa våra egna bilder. Unika på våra egna sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s