Att uttrycka sin åsikt

Päronträd angripet av päronrost (Gymnosporangium fuscum)

I normala fall brukar jag ha svårt för att ge uttryck för mina politiska åsikter. Varför är lite svårt att säga (nu bortser vi en stund från det faktum att vissa mig närstående vill göra gällande att jag har svårt att uttrycka en åsikt om något överhuvudtaget). Nåväl – politiken var det… Möjligen har det att göra med att jag är svensk. I detta land har vi numera en djupt rotad demokrati där möjligheten att göra sin röst gällande i fria, demokratiska och även hemliga val är en självklarhet. Kan det vara så att just detta med valhemlighetet har kommit att tas som generell förevändning för att det också är olämpligt att föra några vardagliga politiska resonemang. Onekligen är det så att vi lever i många miljöer, i hemmet, på våra arbetsplatser eller offentliga rum, där det inte existerar någon politisk debatt. Visst kan vissa allmängiltiga frågor ibland komma upp på tapeten, särskilt när vi befinner oss bland jämlikar med samma åsikter, men någon egentlig politisk agitation är det knappast frågan om. Här kommer kanske vår svenska rädsla för konflikter fram. Någon sa en gång att vår svenska konflikträdsla är ett arv efter Poltava (ni vet, då vi fick stordäng av ryssen).

Och tänk bara på hur det skulle se ut om vi nu skulle behöva ta ställning så där utan förvarning både lite nu och då. Man bävar ju av blotta tanken.

Men när man nu ändå tar del av den aktuella debatten om vårt svenska sjukförsäkringssystem, då måste man ju i alla fall offentligt ta sig åt pannan. En rad specialistläkare slog på onsdagen larm på DN Debatt att det numera, på det sätt som det kommit att fungera,  ställs omänskliga krav på svårt sjuka cancerpatienter genom att det  i vissa fall avkrävs att den sjuke ska säga upp sig från en trygg anställning och ställa sig till arbetsmarknadens förfogande i någon annan lämplig form. Nu har i varje fall socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, vars hemdepartement trots allt ligger bakom det nuvarande regelverket som Försäkringskassan och domstolarna har att följa, gjort åtminstone en kvarts pudel genom att igår gå ut och säga att svårt sjuka personer inte alls ska tvingas ut på arbetsmarknaden. ”Vi månar om den gruppen” säger ministern. Så bra, säger jag. Men var går då gränsen för svårt sjuka? Om man bara är halvsvårt sjuk eller bara är sjuk vid vissa tidpunkter – då kan man alltså fortfarande bli förpassad ut i kylan?

Självklart inser jag det nationalekonomiska behovet av att ha ett sjukförsäkringssystem som inte undergräver nationalfinanserna helt och hållet. Det kan säkert i vissa fall också finnas anledning att se över mer slentrianmässiga utbetalningar till sjukskrivna personer som samtidigt jobbar häcken av sig på sin uppkomna fritid. Men, och det är ett tungt men, man ska självklart inte tvingas till ett arbete när man behöver återhämta sig från sjukdom. Då ska våra gemensamma resurser användas för att hjälpa.

När president Obama försöker skapa ett rättvisare sjukförsäkringssystem i det USA där det alltid varit en politisk sanning att var och en bäst sköter sig själv. När politiska debattörer som den likaså amerikanske Michael Moore ständigt vill framhålla den svenska modellen som världsunik vad kommer till mänsklig omtanke och rättvisa. Då tar vi käcka svenskar och går åt andra hållet. Då kan jag bara säga att då har vi inte det Sverige som jag vill vara med och bygga. Att detta är resultatet av en moderat politik borde inte förvåna någon. Man har ju tvärtom hela tiden varit helt öppen med var man står. Att så många svenskar samtidigt tycker att detta är rätt väg att gå kan man visserligen ha sina synpunkter på. Att socialliberala och kristdemokratiska stödpartier ställer sig bakom samma manifest är också mer förvånande. Folkpartiet och Kristdemokraterna säger sig ju stå på de svagas sida. Men det är väl så att det krävs vissa uppoffringar för att få vara med och bestämma. Se bara på det gamla ”miljöpartiet” Centern (och nu tänker jag långt ifrån bara på kärnkraftsfrågan).

Nej, politikens vägar är ibland outgrundliga. Detta går ju knappast heller att kalla ett klassiskt exempel på röstfiskeagerande, något vi kommer att få se mer av under nästa år då det är dags att gå till valurnorna igen. Vi har under 2010 en del saker att få utklarade, för det är ju samtidigt synd att säga att det politiska alternativet på andra sidan är helt kristallklart. Det är ju visserligen intressant att Miljöpartiet enligt de senaste opinionsmätningarna numera är Sveriges tredje största parti. Det kommer ju innebära att man i händelse av en valseger också kommer att kräva ett betydligt större inflytande än tidigare. Samtidigt ser det ut som om Sverigedemokraterna kommer att ta en plats i riksdagen. Det är bara att hoppas att dom i sådant fall kommer att hamna i samma politiska vakum som Ny demokrati gjorde under sitt historiskt korta gästspel i riksdagen.

Så – då har jag fått ur mig lite politik trots allt. Och till våren när päronträdet vaknar till liv igen så garanterar jag att jag ska ta ett ordentligt samtal med honom. Om han vidhåller att han på grund av sitt sjukdomstillstånd inte är kapabel att fortsätta prodecera päron så kan han väl kanske gå över till något annat, som krusbär till exempel. Motsätter han sig det förslaget så kommer jag att ta fram sågen…

Annonser

2 thoughts on “Att uttrycka sin åsikt

  1. Nyttigt att lösgöra uppdämda politiska tvivel ibland, för hur ”konflikträdda” vi svenskar ändå anses vara så pyser det över ibland. Men vi är sannerligen inte så utagerande om man tittar på andra länder som tex runt medelhavet. Se på Frankrike där franska bönder eller lastbilschaufförer eller vilka det nu månne vara som handgripligen blåser till strid när man känner sig överkörd från maktens boningar….långa kolonner av traktorer med ilskna bönder som mobiliserar sig mot sittande regeringars diskutabla beslut i Paris är en inte helt ovanlig syn om man följer nyhetsflödet. Där ligger vi svenskar i lä…något för vissa överkörda grupper att ta efter kanske 🙂

    Jag kan bara hålla med att det är beklagligt att allvarligt sjuka blir misstänkliggjorda för att vara arbetsskygga, ska man verkligen bedöma om en bröstcancersjuk kvinna har någon reell arbetsförmåga? Mitt i denna fasansfulla livskris som ett sådant besked är så ska man kallt skickas ut från sjukförsäkringssystemet med det cyniska beskedet att du har nog någon liten arbetsförmåga iaf om du känner efter.

    En början på ett kallt och känslolöst samhälle tyvärr, det är bara upp till den sjuke om han eller hon verkligen vill bryta sin isolering och ta del av den gemenskap som ett arbete erbjuder – det ska aldrig föreligga ett krav vid en sådan allvarlig diagnos. Och återgången efter sjukdomstiden bör vara försedd med stor förståelse och varsamhet, både från arbetsgivare och behandlande läkare.
    Visst finns det grader i detta resonemang och mycket bygger förmodligen på okunskap och ett fyrkantigt regelverk, men här har systemet verkligen strandat…även om vi lyckligtvis ännu är på betryggande avstånd från det system man har i USA. Får se hur Obama lyckas med sin välgörande sjukvårdsreform, om jag inte minns helt fel så misslyckades tyvärr Clinton med att införa en liknande reform under sin tid vid makten.

    Om jag nu också får uttrycka min åsikt så tycker jag du ska låta päronträdet få förnyat förtroende…erbjud rehabilitering och locka med gödsel!

    Mvh, Jörgen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s