Juva gamla ben

Numera tror man sig starkt kunna härleda det släktskap mellan forntida reptiler och den moderna tidens fåglar som lades fram som idé redan 1868 av Thomas Henry Huxley, tretton år efter att man funnit det första fossilet av den välkända så kallade urfågeln Archaeopteryx.

Det är kul att läsa vad den svenske zoologen Wilhelm Leche (1850-1927) redan 1909 skrev i Människan. Hennes uppkomst och utveckling:
”Att fåglarna med sina från alla övriga ryggradsdjur så starkt afvikande yttre egenskaper med större berättigande än flertalet andra djurformer kunde göra anspråk på att rubriceras som en själfständig »klass» — detta är en sats, om hvilken de zoologiska klassifikatorerna och menige man sedan gammalt varit ense. Och dock har genom en mera kritisk värdesättning och jämförande anatomisk undersökning af dessa djurs väsentliga karaktärer numera ådagalagts, att trots den stora i ögonen fallande yttra olikhet som råder mellan en fågel och ett kräldjur det knappast finnes någon egendomlighet i fåglarnas kroppsbyggnad, som ej har sin rot i eller kan härledas ur organisationstillstånd hos kräldjuren. Ur rent anatomisk och embryologisk synpunkt, d. v. s. med hänsyn till kroppens byggnad och utveckling, måste således den redan omtalade geniale biologen Huxleys förslag att förena kräldjur och fåglar till en med de öfriga ryggradsdjursklasserna likvärdig kategori anses gifva det mest adekvata uttrycket för fåglarnas ställning.

Fåglarna äro nämligen ingenting annat än kräldjur, som förvärfvat flygförmåga. Fågeltypen är blott en modifikation af kräldjurstypen, enär det just är den afvikande arten af ställflyttning: rörelsen i luften, som framkallat afvikelserna från kräldjuren. Flygförmågan har genomsyrat fågelns hela kroppsbyggnad och i viktiga afseenden ställt denna på ett funktionellt högre plan. Sålunda har studiet af fosterutvecklingen ådagalagt, att fåglarnas kanske mest i ögonfallande särmärke: fjädrarna ej äro något annat än en vidare utbildning af kräldjurens fjäll. Med fjäderbeklädnaden åter står förvärfvet af en högre kroppstemperatur i samband: till skillnad från kräldjuren äro fåglarna varmblodiga, d. v. s. kroppens värmealstring är så betydande, och den fjäderbeklädda huden förmår hindra en starkare värmeutstrålning, så att kroppstemperaturen håller sig i det närmaste konstant och endast i ringa grad är beroende af den omgifvande luftens värmegrad. Blodets härmed sammanhängande fullständigare syrsättning möjliggöres därigenom att vissa anordningar i blodomloppsorganen, som kräldjuren hafva gemensamma med de lägre ryggradsdjuren, hos fåglarna uppnått en högre utbildning. Såsom en följd af de större fordringar, som ett mera kompliceradt lefnadssätt — den högre utbildningen af yngelvård och af könslif samt flygförmågan — ställer på hjärnan, har också denna, särskildt stora och lilla hjärnan, hos fåglarna uppnått en högre utveckling än hos kräldjuren…”

Först under 1990-talet kunde flertalet fossil fylla upp glappet mellan en grupp dinosaurier som kallas dromaeosaurier och vår tids fåglar. Men evolutionen verkar aldrig varit enkel och direkt utan ständigt förgrenad med mängder av mellanformer som bildats och dött ut.

—

Släktbandet mellan kräldjuren och fåglarna verkar ju inte alls långsökt när man tar och tittar på fåglarnas fotbeklädnad. Ser ni vilka (l)juva ormben? Juvenil rörhöna närmare bestämt. Det är till och med så att jag själv med min reptilhjärna känner ett visst släktskap måste jag säga.

Rörhöna (Gallinula chloropus).
Kalmar, den 10 augusti 2010.