Sitter här i soffan och känner mig fortfarande full av icke fullständigt bearbetade intryck efter resan till Transsylvanien och och de bedårande vackra Apusenibergen respektive Karpaterna. Jag känner att jag på något vis vill göra dessa mina intryck full rättvisa när det nu kommer till att visa upp endast små brottstycken av en annan verklighet, de små fragment av en totalupplevelse som jag upplever mina enskilda bilder från äventyret som. Jag vet helt enkelt inte riktigt var jag ska börja…
—
Som regel när man varit på annan ort och upplevt ett annat sorts liv är det de små skillnaderna i vardagen man mest kommer att reflektera över. Jag menar att landskapen och de naturliga förutsättningarna är olika i olika delar av världen, liksom att språk och seder skiljer sig, det upplever jag på något sätt som självklart. Det är de små för oss nordbor självklara sakerna i vår vardagliga närhet, sådant som vi ser som fullständigt naturligt eller rätt men som på andra platser plötsligt inte är så rätt längre, det är dessa saker som fascinerar mig. Det kan vara saker som vårt tidsbegrepp – vårt sätt att hålla fast vid att en bestämd tid är den som gäller, samtidigt som vi skapat oss en lite djävul i klockan som inte bara håller ordning på oss utan lika mycket slaviskt driver på oss och det alldeles i onödan många gånger. Det kan vara vår (nästan) självklara tillgång till rent dricksvatten tappat direkt från kranen. Det kan vara den moderna människans totalt befriade koppling till allt vad säsongsvariation heter när det kommer till våra matvaror (och nej – semlor till påsk och lussebullar till jul kvalar inte in i detta sammanhang).
Likadant är det med naturen i ett land där man forttfarande känner igen de flesta arterna hemifrån. Att fågellistorna kryddas med sånt som är udda rariteter för oss är en sak, men att det samtidigt och utan att man riktigt förstår anledningen är så att det skett en kantring av förekomsten av mer vanliga fåglar skapar funderingar. Här befinner man sig i ett landskap där svart rödstjärt är vanligare än rödstjärt, gulhämpling vanligare än grönfink, turkduva vanligare än ringduva, gråsparv vanligare än pilfink och där man har väldigt lite av tornseglare, ladusvalor, starar och sädesärlor i jämförelse med vårt odlingslandskap.
—
Fast tillbaka till det där med språket förresten – där vissa har en imponerande förmåga att göra sig förstådda även om man inte delar så mycket som ett enda talat ord med den man för en dialog med, där får vi andra ibland nöja oss med att prata med våra vänner djuren som många gånger verkar ha ett närmast universellt språk – eller så var det en sädeles språkbegåvad gris vi mötte denna dag i Apusenibergen. Jag kunde svurit på att den sa nöff på bredaste småländska…
Nöff
Ghetar, Apusenibergen, Rumänien, den 11 juni 2011
Tomas Järnetun/N 