Gråtmilda gråvätten Greger

Ni ser honom kanske?
Han som fordom vakade över gården med alla dess invånare under dygnets alla timmar.
Han som ville alla väl, men ändå inte förmådde göra sig förstådd.
Han som var mer inlyssnande än språksam.
Han som bekymrades över bristande omtanke.
Han som bedrövades av alla misslyckanden.

Han som en gång var.
Ser ni honom än?

Toskekärr, Närke
Diabild från slutet av 1980-talet.

Med ett romantiskt skimmer

Träffade så den vackraste av sippor.
Hade nog mina förhoppningar
när jag närmade mig gläntan –
platsen för mitt senaste möte.
Och visst stod hon där,
liksom färdig för att mötas.
Vacker, och samtidigt så känslig.
Den vackraste av sippor.

Mosippa (Pulsatilla vernalis), Öland, den 23 april 2011

Är det inte pingsten som ska vara hänryckningens tid?

Svarthakedopping i parningstagen

Om jag inte tar alldeles fel så är det inte förrän till pingst man ska hänryckas fullt ut. Tror inte att någon har talat om för denna hona av svarthakedopping att det faktiskt bara är påsken som nu står för dörren. Se bara så förvånat maken tittar på hennes brådmogna inviter! (Jag kan ju tala om för er att han till slut inte visste vare sig ut eller in utan antagligen kände sig tvungen att klättra upp på hennes rygg – för det var i varje fall vad han gjorde…)

En påskinvit
Kalmar, Småland, den 21 april 2011

I en riktig trollskog

I en riktig trollskog

Under lördagen begav sig expeditionen till öns allra nordligaste del. Oväder hade här varit förr var givet när vindtårade ögon landade på fordom strandsatta vrakrester. Genom bruset från ett stormpiskat hav sökte man skydd i skogens lä. I den lugna och omfamnande skogen hoppades man finna tryggheten…

I en riktig trollskog
Trollskogen, Öland, den 9april 2010

En känsla…

Rotade runt bland bilderna i arkivet, då jag insåg att denna speglar mig ganska väl denna kväll. Det visste jag inte när jag gjorde bilden…

T allen
Gothemhammar, Gotland, den 31 juli 2008

Rekommenderat musikval: Thomas Newman – Any Other Name

Så där ja!

Nu har man gjort ytterligare någon timme på sina nyinförskaffade långfärdsskridskor, jag börjar nästan bli orolig att de ska bli utslitna efter två turer på tre dagar. Ett stort fall framåt var att idag föll jag i varje fall inte. Mitt nästa mål är att man ska orka lite längre och sist men inte minst att finslipa tekniken – jag menar det duger ju inte att inte åka vackert – det går ju liksom inte ihop med min skepnad i övrigt. Hehe!

Vilka underbara förutsättningar det fortfarande är på Kalmarsund – stora jämna isvidder, bara täckta av ett tunt flor av snö. Idag ville dessutom solen titta fram emellanåt. Det är så härligt att vistas ute en lugn och stilla vinterdag och känna att man faktiskt inte fryser det minsta lilla – idag blev det tvärtom. Trots kallt blått vinterljus.

Kalmarsund, Småland, den 23 januari 2011.

Rekommenderat musikval: The Quill – Man Posed

Skyddad natur

Här jobbar vi så svetten lackar för att se till att vi har skyddad natur i Sverige där vårt genuina växt- och djurliv ska trivas och frodas till gagn för alla och envar. Så behagar de arma kräken att ta sig friheten att lämna därför avsedda områden för att spela Allan på det som är vårt område. Tillbaka till naturreservaten med er! Tillbaka…!

Vickleby ädellövskog, Öland, den 4 april 2009.

Vem är du

Vem är du hemlige,
som håller dig undan dagen
och aldrig vill visa ditt ansikte?

Vem är du,
min spegling i den sena skymningen?

Vem är du,
min ständige följeslagare,
mitt innersta väsen?

Vem är du,
sanningens eller lögnens apostel?

Vem är du?
Vem är jag?

Jag tror jag mött min skapare. Lind, alltså…

Jag tror jag mött min skapare. Nej, alltså inte bokstavligt talat. Och jag åsyftar inte heller på Robert Lind i Kramfors från Hasse å Tages klassiska sketch. Utan det handlar naturligtvis om Ingemar Lind från Tänndalen numera. Hade ett litet kort men trevligt samtal med Ingemar under lördagens Vårgårdafestival. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är Ingemar Lind en av mina allra första inspiratörer när det kommer till att skildra naturen. Jag minns de otaliga filmer som främst under pojkåren fyllde TV:ns ”Mitt i naturen”. Dessa rymde alltid en särskilt godmodig och gemytlig känsla av förnöjsam naturlighet som ständigt beledsagades av Ingemars karaktärisktiskt lugna och förtroendeingivande berättarröst. På ett eller annat vis har i alla fall dessa filmer påverkat och kanske till och med format mig under en särskilt formbar fas i livet. Numera är Ingemars kamera såld och han gör enligt egen utsago tafatta försök att försöka trappa ned på föreläsnings- och filmvisningsuppdragen. Riktigt roligt var det hur eller hur med detta och alla andra möten under min korta Vårgårdasejour. Det manar till uppföljning…

Jag kommer förresten att tänka på den händelse som fick mitt naturintresse att vakna en gång för länge sedan. Kan jag ha varit sju-åtta år någonting då vi var på besök hemma hos farföräldrarna som då bodde i Viby i Närke, när jag kom att fastna vid köksfönstret som vette ut mot gräsplätten mellan deras Klockargård och församlingsgården. Där var fågelbordet placerat och med marken täckt av snö, var det full fart på småfåglarna. Plötsligt dyker en kvick liten knubbig fågel upp som jag inte känner igen. Med farfars hjälp tar vi och kikar i Djurens Värld – den svenska översättningen från 1938 av Brehm’s praktverk. I nummer 9 av 12 halvfranska band hittar vi så på sidan 395, där man beskriver trädkryparen, en bild på nötväckan som stämmer in. Jo, precis så var det. Jag har kontrollerat eftersom böckerna nu intar hedersplatsen högst upp på bokhyllan här bredvid eftersom farfar är borta sedan 16 år.
Men nötväckorna har vi kvar.

Form
S:t Sigfridsån, Småland, den 12 april 2010.

Vådligt möte

Det hade regnat och åskat i två dygn då expeditionen styrde mot norra delen av ön. Marken var fortfarande indränkt i väta och borta var nu den tidigare tropiska hettan. Där vid det stormande havets rand strömmade det klaraste sötvatten fram, sprunget direkt ur underjorden ur de uppsvallade klapperstenarna ett stycke upp mot land. Det forcerande vattnet formade en rännil som följde sprickbildningarna i berggrunden. I en bred spricka vidgades strömmen till en djupare vattenfylld håla. Det var här en av expeditionsmedlemmarna gjorde upptäckten. En slingrande kropp hade tagit sin tillflykt till det vattenfyllda hålrum som bildats under ett stenblock. Utan fruktan plockade fotografen, som snabbt meddelats, fram sin utrustning, satte ned sina fötter bara centimetrar från det livbringande vattnet. Efter endast en kort stunds väntan kom den första rörelsen, helt utan föraning. Det bepansrade ormhuvudet steg långsamt upp ur vattnet och blev stilla med inte mycket mer än ögon, näsborrar och mun över vattenytan. Den andades och sög in intryck med hjälp av sin tudelade tunga som snabbt draperade luften just över vattenytan. Snart steg den ned i vattnet igen bara för att lika överraskande som den dykt upp första gången nu sticka upp sitt anlete på den andra sidan av blocket, nu mycket närmare fotografen som utan tanke på konsekvenserna lade sig ned på sin sida parallellt med vattendraget. Det enda ljud som hördes vid sidan av havets näraliggande brus, var kamerans slutare som jobbade då fotografen långsamt närmade sig den vaksamma reptilen. När som helst kunde hugget komma, det visste fotografen, men nu fick ingenting komma emellan honom och bilden. En isande vindil kom farande över platsen och kom också att krusa det silverblanka vattnet. En krusning som trollade bort ormkroppen med sina mörkfläckade bukplåtar mot det likaledes mörkfläckiga berget på vattensamlingens botten. Bilden var gjord. Ett lika försiktigt tillbakadragende från fotografens sida fick till följd att ormen efter en stunds fortsatt vakande plötsligt bestämde sig för att lämna vattnet och söka sig upp mot torrare mark. Ett vådligt möte var över för denna gång…

(Förresten vill jag passa på att hälsa till Mattias Klum och hans kungskobror!) 🙂

ELLER

Under familjens semesterresa till Gotland tog vi en tur upp mot kusten vid Bästeträsk på norra delen av ön. Vädret inbjöd inte till bad så det fick bli ett strandbesök för att se på de insvallande vågorna i stället. Brorsonen fick se en orm krypa ned och gömma sig under en sten nära stranden där det rann vatten från regnet de tidigare två dagarna. Efter en kort stund dök det upp ett litet snokhuvud. En brun snok med orangefärgade nackfläckar och mörka fläckar i rader på ryggen, vilket är ganska typiskt för den underart av snok som finns på Gotland även om den också förekommer i en närmast helt svart form. Gotlandssnoken lever av att fånga grodor, salamandrar och fisk såväl i sötvatten som ute i det bräckta Östersjön. Vår snok dök några gånger men kom lika snart upp igen för att hämta luft. Väl uppe gick den att komma riktigt nära. När den blev stående i vattnet kom snokens gamla namn ”vattensnok” ju att passa in ganska bra.

Vådligt möte med gotlandssnok (Natrix natrix ssp. gotlandica)
Bästeträsks naturreservat, Gotland, den 25 juli 2010.