Svandans
Kalmar, Småland, den 8 november 2011
(8 exponeringar och Photoshop)
Rekommenderat musikval: Kate Bush – Never Be Mine (Director’s Cut 2011)
Kategori: bildredigering
När allt ställs på ända
En omtumlande helg för oss naturfotografer är strax till ända. Vi är många som känner grym besvikelse i denna stund efter Terje Hellesøs missgrepp. Nu får vi alla som älskar naturfotografi en diger uppgift att samla oss för att återuppbygga dess stukade status och försöka återvinna allmänhetens förtroende. Men hur mycket man än måste fördöma fusk inom dokumentär fotografi så kan jag inte döma människan bakom handlingarna – här känner jag mer tragik än ilska. Jag har följt Terje sedan hans första bok Naturen som fotomotiv kom i mina händer. Det var en viktig lärobok och inspirationskälla för mig vad gäller grunderna i naturfotografin. Sedan jag kommit att få träffa Terje personligen har jag också, liksom många med mig, lärt känna en stor pedagog och inspiratör som alltid lagt särskilt stor vikt vid att lyfta sina fotografkollegor till nya höjder alldeles oavsett ursprunglig nivå. Hans innerliga passion för den personliga bilden är jag naturligtvis numera också drabbad av. Han har kommit att bli min största fotografiska inspirationskälla som jag känner en stor tacksamhetsskuld till, vilket naturligtvis gör hela situationen än mer smärtsam. Hur vi kan gå stärkta ur det här är verkligen svårt att se just nu, men kanske till och med det är möjligt i sinom tid. Hoppas bara det gäller alla inblandade.
Tomas Järnetun/N
Bilden är från Trollsjön, Västergötland, den 2 juli 2009.
Åska över stan
You got your spell on me baby
You got your spell on me baby
Yes, you got your spell on me baby
You’re turning my heart into stone
I need you so bad, magic woman, I can’t leave you alone
”Black Magic Woman” – Fleetwood Mac/Peter Green
Åska över stan
Kalmar, Småland, den 27 augusti 2011
Allt är inte svart eller vitt
Även om det kan kännas så ibland är verkligen inte alltid svart eller vit. Jag vet för jag var där…
Den vårblommande lönnen
Trekanten, Småland, den 6 maj 2011.
För varje varv kommer vi ett steg närmare
Den 16 november 2010.
När naturen inte duger
Så här gör man numera när naturen inte duger på egen hand. Over there, vill säga… För i Sverige och Skandinavien skulle det aldrig funka eller hur…?
Vårt gemensamma ursprung
SVT skriver att forskare har beskrivit den äldsta kända arten inom människolinjen som man har hittills kunnat göra sig en något så när fullständig bild av. Hon har fått namnet Ardipithecus ramidus och levde för 4,4 miljoner år sedan, i Great Rift Valley i norra Etiopien. Arten liknar ingen annan nu levande art och bedöms kunna vara urmodern till den utvecklingsgren som via släktet Australopithecus sedan leder fram till vårt släkte Homo för drygt 2 miljoner år sedan och vår egen art, som enligt de senaste rönen tycks se dagens ljus för runt 200 000 år sedan. A. ramidus liknar egentligen inte heller alls våra tiders schimpaser som man annars trott att vår gemensamma urmoder gjorde. Snarare tror forskarna nu att schimpanserna utveklats i lika hög grad parallellt vid sidan av människan under årmiljonerna. Här står i varje fall forskarvärlden i dagsläget.
Det är alltid spännande för en stackars modern människa att försöka sig på att föreställa sig dessa historiska skeenden och inte minst – tidsbegrepp. Om än hart när omöjligt skulle jag säga. Jag tror helt enkelt inte att vi är skapta för att fullt ut kunna begripa.
Kanske då inte så konstigt att andra valt att stå fast vid uppfattningen att människan tillkom då Gud skapade världen, precis som det står återgivet i Första Mosebok. Med andra ord, det gick på sex dagar och skapelsen inleddes den 23 oktober år 4004 f.Kr., en skattning de bibeltrogna kommer fram till genom att följa de släktled som återges i Bibeln. På Creation Museum, skapelsemuseet i Petersburg, Kentucky som är ett museum tillägnat Bibelns skapelseberättelse blir det därför nu bara fler och fler arter att ställa till samlingarna, bredvid alla de fredliga dinosaurier som innan syndafallet levde i harmoni tillsammans med människan. Det var också innan många av dem kom att bli rovdjur och sedan bevisligen dö ut. (För det är vi väl överens om att dom har gjort?)
Jag blir alltid fundersam då jag stöter på människor som är orubbligt tvärsäkra i sin uppfattning oavsett vad det gäller. Ibland har jag visserligen fått höra att jag är den som tror mig veta bäst. Jag brukar då säga att jag personligen inte är lika övertygad om att jag har rätt som jag är att andra har fel. 🙂
Klart är i vilket fall som helst att ju mer man lär sig om komplexiteten i vår natur och i alla biologiska system, ja i livet helt enkelt, desto mer klar blir man över att man kanske inte sitter inne med alla sanningar. Fast jag håller på Darwin! Det har jag sagt förut.
”Kunskapen är stolt över att den vet så mycket.
Visdomen är ödmjuk över att den inte vet mer.”
William Cowper
—
Spår av en man med urtidsgener. Självporträtt från 14 oktober 2006. (Lätt bildbehandlat.)
…och gör man på ett annat sätt blir det annorlunda…
Den förra bilden var tagen 04:52. Denna 04:54.
Så olika det kan bli…
Runstens sjömarker, Öland, den 28 juli 2009.
Långt från verkligheten?
Fälthare under kontemplation
Kalmar den 17 april 2009.
Denna bild har jag i efterhand justerat färgtemperatur och nivåer på. Ursprungsbilden är en dubbelexponering (då menar jag att den är gjord i kameran) med skärpan lagd dels på haren och dels på grenarna i förgrunden. Frågan är därför om den är äkta? Och påverkar det jag precis skrev ditt sätt att se på bilden?
Skatans evolutionära utveckling
Men, frågar sig då vän av ordning efter att ha studerat det förra inlägget, är inte detta tänkt att vara en bildblogg? Jo, visst är detta avsikten.
Jag vill bara fortsätta mitt evolutionära resonemang med att kungöra resultaten av mina egna empiriska studier i ämnet, vilka kommit att inrikta sig mot de olika taxa av skata som uppehåller sig i mitt hemområde. Efter idogt studerande har det visat sig att inte mindre än fem för vetenskapen tidigare helt okända varianter av skata här står att finna. Fler dyker dessutom upp så fort man tänker till, så här rör det sig om höghastihetsevolution. Det handlar vid sidan av nominatformen av skata (Pica pica) om följande (enligt egen namngivning, vilken ännu inte helt vunnit full vetenskaplig acceptans ska tilläggas):
skorp (Pica corax) – stor svart skata med en v-formad stjärt stor som ett dasslock.
skuv (Pica bubo) – svårsedd, men sitter uppe hela nätterna och hostar.
skarv (Pica crocorax) – liknar nominatrasen, men har ett avvikande beteende genom att den har för vana att sitta på hustaken med utsträckta vingar och se otäck ut.
skara (Pica ararauris) – skata som vill vara en ara. Förefaller vara en anpassning till de årligt återkommande karnevalsfirandena här i byn. Dessa brukar främst utmärka sig genom ponnyridning och sockervaddsförsäljning. Byfirandena alltså! För bild på fågeln, se nedan.
…….
Så, då var man på banan igen efter tidigare virrande i djuplodande filosofiska och bildlösa funderingar…
Tomas Järnetun/N 