Utifrån Terje Hellesøs utmaning att nedteckna våra tankar om personlig naturfotografi har jag kommit till följande insikter (?)…:
Först och främst vill jag nog slå fast att det i praktiken är omöjligt att utifrån en enda eller några enstaka bilder avgöra om en fotograf har lyckats arbeta in ett personligt uttryck. Väljer man att ändå tolka in sådant, tror jag att det bygger på att man trots allt är väl förtrogen med fotografen i fråga. Antagligen känner man fotografen personligen och kan på så sätt göra kopplingar till dennes sätt att arbeta eller att vara. Man har helt enkelt sett tillräckligt antal bilder tidigare så att man kan skönja ett välbekant uttryckssätt som ger dennes alster en känsla av personlig touch. Kanske är det så enkelt att om man bara ser tillräckligt många bilder tagna av en och samma fotograf så kommer man ofrånkomligen att skönja vissa mönster. Behöver då dessa mönster innebära att bilderna automatiskt är att anse som personliga – motivmässigt eller till sitt uttryck? Nej, naturligtvis inte. Många etablerade fotografer har ett utpräglat fotografiskt uttryck som gör att man genast lyckas koppla ihop fotografen med dennes bilder. Men det behöver ju inte alltid innebära att bilderna i fråga öppnar upp fotografens själ. Eller?
Detta skriver jag nu inte för att nedvärdera några tankar kring den personliga bilden. Inte alls! Jag vill bara som en inledning försöka att sätta fingret på några förutsättnngar som jag inte tycker man bör bortse ifrån.
Så – vad är det då som gör att vi betraktar en bild som personlig? Behöver en personlig bild vara unik eller behöver den vara ”konstnärlig”? Hur vi nu än väljer att definiera detta. Behöver den vara utlämnande?
Den sköna slutsatsen är naturligtvis att det inte finns några givna rätt eller fel. Även om den fotografiska bilden är ett ämnesområde inom vilket man ägnar akademiska studier tycker jag att det kan ligga ett bekymmer i att överteoretisera bildskapandet. Liksom många andra konstformer bygger det intressanta fotografit i hög grad på ett lyckat förmedlande av känslostämningar. Men när allt kommer omkring finns det inte någon bestämd formel för hur detta kan ske för olika fotografer kan och ska också arbeta på olika sätt. Samtidigt som fotopubliken består av en mängd olika individer med helt olika preferenser och förutsättningar att tolka in fotografens underliggande budskap i en bild. Detta leder till den redan fastlagda slutsatsen att allt kan vara tillåtet i den fria fotografins namn. Allt kan fungera lika väl som allt kan skjuta över målet.
Man skulle till och med kunna hävda att all fotografi i någon mån är personlig. Det ligger ju alltid en bildskapare bakom varje bild, någon som gjort ett antal val och överväganden för att bilden ska se ut precis som den gör. Någon har ju också valt att visa fram just denna bild oavsett om den återges i en publikation, på nätet eller i någons familjealbum och bildskaparprocessen sträcker sig ju faktiskt ända fram till detta urval, eller snarare ända fram till val av presentationssätt som har slutlig betydelse för hur bilden kommer att tolkas.
Samtidigt kan alla som medvetet haft ambitionen att skapa bilder med ett utpräglat personligt uttryck, bilder som dessutom ska spegla ett personligt känsloliv, vittna om hur makalöst svår denna uppgift kan vara. För det finns mängder med fallgropar att trampa ner i.
Först och främst är det en förutsättning att man känner en kärlek till den fotografiska bilden som uttrycksmedel. Saknas denna känsla kan man nog redan från början packa ihop och gå och göra något annat…
Sedan måste man naturligtvis ha förmågan att ta kontakt med sitt känsloliv, vilket för många av oss är nog så svårt.
Det fototekniska kunnandet ska också klaffa så att ett önskat bildresultat går att uppnå.
När det sedan handlar om just den personliga naturbilden måste man slutligen också finna ett motiv som lyckas spegla det man önskar. Och är det något vi naturfotografer kan slå fast så är det att naturen sällan låter sig regisseras.
Dessa hinder till trots är det bara att konstatera att tillfredsställelsen är än så mycket större när alla bitar faller på plats. När man lyckas skapa den personliga bilden som i första hand berör en själv i djupet av ens hjärta. Det är troligen också denna bild som bär förutsättningar att kunna beröra andra.
Eller som Sören Gunnarsson beskriver det i företalet till Jan Grahns bok Bilder från naturen: ”När en medveten fotograf exponerar en bild öppnar hon eller han inte bara kamerans slutare utan också sitt eget inre.”
Nu vill vi bara se mer av personlig naturfotografi!
Läs också vad jag tidigare skrivit om vår personliga särart (här).
Kameraskak eller spegling av personliga känslor?
Trekanten, Småland, den 14 juli 2010.
Rekommenderat musikval: U2 – Magnificent
Tomas Järnetun/N 