Kameraskak eller en spegling av personliga känslor? – personliga tankar kring den personliga naturbilden

Utifrån Terje Hellesøs utmaning att nedteckna våra tankar om personlig naturfotografi har jag kommit till följande insikter (?)…:

Först och främst vill jag nog slå fast att det i praktiken är omöjligt att utifrån en enda eller några enstaka bilder avgöra om en fotograf har lyckats arbeta in ett personligt uttryck. Väljer man att ändå tolka in sådant, tror jag att det bygger på att man trots allt är väl förtrogen med fotografen i fråga. Antagligen känner man fotografen personligen och kan på så sätt göra kopplingar till dennes sätt att arbeta eller att vara. Man har helt enkelt sett tillräckligt antal bilder tidigare så att man kan skönja ett välbekant uttryckssätt som ger dennes alster en känsla av personlig touch. Kanske är det så enkelt att om man bara ser tillräckligt många bilder tagna av en och samma fotograf så kommer man ofrånkomligen att skönja vissa mönster. Behöver då dessa mönster innebära att bilderna automatiskt är att anse som personliga – motivmässigt eller till sitt uttryck? Nej, naturligtvis inte. Många etablerade fotografer har ett utpräglat fotografiskt uttryck som gör att man genast lyckas koppla ihop fotografen med dennes bilder. Men det behöver ju inte alltid innebära att bilderna i fråga öppnar upp fotografens själ. Eller?

Detta skriver jag nu inte för att nedvärdera några tankar kring den personliga bilden. Inte alls! Jag vill bara som en inledning försöka att sätta fingret på några förutsättnngar som jag inte tycker man bör bortse ifrån.

Så – vad är det då som gör att vi betraktar en bild som personlig? Behöver en personlig bild vara unik eller behöver den vara ”konstnärlig”? Hur vi nu än väljer att definiera detta. Behöver den vara utlämnande?

Den sköna slutsatsen är naturligtvis att det inte finns några givna rätt eller fel. Även om den fotografiska bilden är ett ämnesområde inom vilket man ägnar akademiska studier tycker jag att det kan ligga ett bekymmer i att överteoretisera bildskapandet. Liksom många andra konstformer bygger det intressanta fotografit i hög grad på ett lyckat förmedlande av känslostämningar. Men när allt kommer omkring finns det inte någon bestämd formel för hur detta kan ske för olika fotografer kan och ska också arbeta på olika sätt. Samtidigt som fotopubliken består av en mängd olika individer med helt olika preferenser och förutsättningar att tolka in fotografens underliggande budskap i en bild. Detta leder till den redan fastlagda slutsatsen att allt kan vara tillåtet i den fria fotografins namn. Allt kan fungera lika väl som allt kan skjuta över målet.

Man skulle till och med kunna hävda att all fotografi i någon mån är personlig. Det ligger ju alltid en bildskapare bakom varje bild, någon som gjort ett antal val och överväganden för att bilden ska se ut precis som den gör. Någon har ju också valt att visa fram just denna bild oavsett om den återges i en publikation, på nätet eller i någons familjealbum och bildskaparprocessen sträcker sig ju faktiskt ända fram till detta urval, eller snarare ända fram till val av presentationssätt som har slutlig betydelse för hur bilden kommer att tolkas.

Samtidigt kan alla som medvetet haft ambitionen att skapa bilder med ett utpräglat personligt uttryck, bilder som dessutom ska spegla ett personligt känsloliv, vittna om hur makalöst svår denna uppgift kan vara. För det finns mängder med fallgropar att trampa ner i.
Först och främst är det en förutsättning att man känner en kärlek till den fotografiska bilden som uttrycksmedel. Saknas denna känsla kan man nog redan från början packa ihop och gå och göra något annat…
Sedan måste man naturligtvis ha förmågan att ta kontakt med sitt känsloliv, vilket för många av oss är nog så svårt.
Det fototekniska kunnandet ska också klaffa så att ett önskat bildresultat går att uppnå.
När det sedan handlar om just den personliga naturbilden måste man slutligen också finna ett motiv som lyckas spegla det man önskar. Och är det något vi naturfotografer kan slå fast så är det att naturen sällan låter sig regisseras.

Dessa hinder till trots är det bara att konstatera att tillfredsställelsen är än så mycket större när alla bitar faller på plats. När man lyckas skapa den personliga bilden som i första hand berör en själv i djupet av ens hjärta. Det är troligen också denna bild som bär förutsättningar att kunna beröra andra.

Eller som Sören Gunnarsson beskriver det i företalet till Jan Grahns bok Bilder från naturen: ”När en medveten fotograf exponerar en bild öppnar hon eller han inte bara kamerans slutare utan också sitt eget inre.”

Nu vill vi bara se mer av personlig naturfotografi!

Läs också vad jag tidigare skrivit om vår personliga särart (här).

Kameraskak eller spegling av personliga känslor?
Trekanten, Småland, den 14 juli 2010.

Rekommenderat musikval: U2 – Magnificent

Dödsdansen

För någon vecka sedan tog jag en sväng för att kika lite på smådoppingarna som alltid håller till inne i stan under järnvägsbron där strömmarna gör att det fortfarande finns lite öppet vatten. Ganska omgående lägger jag märke till en gräsandshona som beter sig underligt ute på isen. Oftast ligger hon ned på isen och vajar långsamt fram och tillbaka på huvudet. Men ibland gör hon tafatta försök att resa sig upp, ramlar framstupa med näbben mot isen, flaxar med vingarna och lyckas faktiskt lyfta en meter innan hon kantrar och faller ned på rygg. Emellanåt kastar hon huvud bakåt i kramper precis som en spelande kniphane. Det är ju känt att fåglar kan drabbas av infektioner eller bristsymptom som slår på nervsystemet med kramper eller förlamningar som följd. Antagligen kan en hård vinter med födobrist förvärra situationen. För denna fågel är uppenbarligen slutet nära.

—————

Bilden blev mitt första val i Terje Hellesøs utmaning ”Veckans bild”.

Mina naturfotografiska förebilder…

Avtryck. Lindö, Skäggenäs, Småland, maj 2007.

Allas vår naturfotomissionär Terje Hellesø har utmanat oss att göra en sammanställning över tio personliga naturfotografiska förebilder.

Jag börjar från början. Viking Olsson var en av pionjärerna bakom bildandet av Naturfotograferna. Jag hade honom som biologilektor på gymnasiet i Nyköping under hans sista år innan hans pensionering. Tyvärr insåg jag inte då vilken auktoritet inom såväl svensk naturfotografi som ornitologi man hade bakom katedern. Det var först senare som jag kom att studera hans fotoböcker med fokus främst på vårt fågelliv. Minns också de goda omdömen han gav ett av mina elevarbeten – trots alldeles urusla fotoillustrationer. Men mitt intresse för biologin och naturvården smörjde han.

Jag minns annars inte så många namn som fanns med tidigt i mitt fotoliv, då jag istället redan hade börjat gå min egen väg och liksom bara fotografera det som råkade komma framför kameran. Jan Lindblad, Ingmar Holmåsen och Ingemar Lind är ändå några namn att nämna som jag vet att jag läste böcker och såg bilder av.

Senare kom jag att inspireras av flera av det stora och kända svenska namnen inom modern svensk naturfotografi. Jag kommer främst att tänka på Peter Gerdehag, Jan Grahn, Tore Hagman, Jan-Peter LahallJan Töve hör väl också till denna skara även om jag hittat honom först på senare tid. Töve har kommit att bli en av mina absoluta favoritfotografer. Han klarar också av att skapa texter som bär upp hans fotografier till en i mina tycken fulländad helhet.

Detta är en konst som även Jörgen Schön och Lars Andreas Dybvik behärskar. Dessa hör till de naturfotografer som jag på senare år har kommit att lära känna genom Internet, vår numera dominerande källa till information. Fler namn jag kan lyfta fram som riktiga inspiratörer på nätet är Bilal Chebaro, Tommy Vikars, Mona Öhman, Magnus Persson, Peter Thållen och Magnus Lindbom.

Jag inser numera att jag varit ganska begränsad i mitt fotointag. 😉 Det finns inte många av de internationellt stora namnen som jag kan säga att jag har detaljstuderat och inspirerats av. Anledningen tror jag är att jag känner mer för bilder med en hög igenkänningsfaktor. Handlar det om naturfotografi vill jag allra helst se miljöer och arter som jag är bekant med och som jag själv har en rimlig chans att möta med min kamera. Men visst, jag är beredd att tänka om här – att helt enkelt öppna ögonen även för helt annan fotografi. Ska jag ändå nämna några internationella namn som jag uppskattar så kan jag nämna Lee Miller, Ansel Adams, Pål Hermansen, Frans Lanting… (fyller på med fler allt eftersom.)

Helt andra fotogenrer då? Ja, Jens Assur har ju som få fotografer tagit sitt fotograferande till en ny nivå och på ett hedervärt sätt försökt att skapa debatt kring viktiga samhällsfrågor, främst i hans senaste projekt ”Hunger”. Lars Tunbjörks komiska vardagssurrealism tilltalar mig ofta. Tänk vad spännande att utveckla mer sånt i naturfotografin. Fram för lite mer crossover-produktion helt enkelt. Pål Hermansen ovan är den förste jag kommer att tänka på i detta sammanhang, men antagligen finns det ju fler namn. Tipsa mig gärna!

Nämnde jag Terje Hellesø? Jo, det var visst där jag började. 🙂 Jag har följt Terje sedan Naturen som fotomotiv kom i mina händer. Det var en viktig lärobok och inspirationskälla för mig vad gäller grunderna i naturfotografin. Numera har hans respektlösa, eller otvingade kanske är ett bättre ord,  inställning till naturfotografin kommit att smitta av sig än mer. Hans innerliga passion för den personliga bilden är jag naturligtvis numera också drabbad av. Min största förebild och då inte minst vad gäller just inställningen till fotograferandet.

Det blev visst fler än tio namn som lämnat avtryck…

Utmaning: Att tolka en annan naturfotograf

TomasJärnetun20090819-_TJA4747-2

Utmaning av Terje Hellesø.

Jag hade för en kort tid sedan turen att springa på Jan Töves fantastiska debutbok ”Speglingar” (1996) på ett antikvariat här i stan. Jag blev alldeles såld när jag satte mig ned och studerade hans bilder och texter i detta praktverk. I den bild jag valt har jag kanske ändå hämtat mest inspiration från hans senare bok ”Bortom redan” (2001) även om det kanske inte är en uppenbar tolkning av Töves variationsrika mästerklassfotografi. Jag föll vid detta tillfälle för den ostrukturerade röran i hemmaåns lugnt rinnande vatten, den som skapas av vattenspeglingar, virvlar, löv och skräddare. Bilden försöker spegla naturens spretande uttryck till följd av alla slumpmässiga händelsemönster – den ogreppbara oreda vi som seende människor genast försöker finna mönster och strukturer i, vilket beskrivs så uttrycksfullt i nyss nämnda bok. Så den kvardröjande frågeställningen blir alltså om naturen i denna bild är strukturerad eller inte. Här finns ju trots allt symmetriska ringformer, tretal och komplementfärger som balanserar varandra och kanske mer därtill. Eller finns de bara där för att vi tolkar omvärlden på detta sätt? Vad vet jag?

”Vattenfärger”, S:t Sigfridsån, Småland, den 19 augusti 2009.

Smultronställen

Det finns många mer eller mindre kända smultronställen på Öland. Jag upptäckte att Karlund på sin blogg utmanat oss att delge några sådana.

En plats, som främst under vårarna är mycket välbesökt av oss som bor i närheten, är Jordtorpsåsen, precis öster om Algutsrum. Ett lämpligt mål oavsett om man är intresserad av blommor, insekter, landskapsformer eller kulturlämningar. ”Åsen” är troligen inte alls en ås, utan en strandvall som bildats under ett av Östersjöns tidigare högre stadier. En mindre del av Jordtorpsåsens västra del är avsatt som naturreservat och Natura 2000-område.

Vill man kan man ta den fina vandringsleden österut till det lika populära Gråborg. Denna sträcka är numera del av den betydligt längre Mittlandsleden som går genom många fina områden i den öländska mittlandsskogen. Kolla in denna folder om Mittlandsleden för fler tips.

Stensättning (grav från järnåldern) på Jordtorpsåsen. Bilden är ursprungligen en diabild från mitten av 90-talet.

Rockig höna

20080204-_toj06214

Det är ju riktigt roligt detta med bildutmaningar! Här är min gensvar på Mattias utmaning att visa upp en rockig naturbild. Nu vet jag inte om jag är ensam om denna koppling, men när jag ser denna bild så tänker jag genast Freddie Mercury och Queen. Varför inte i ”The show must go on”.

Gammalt liv

dsc_5636

Har nappat även på Malin Hellesøs utmaning att skildra ett ”Glömt rum”. Jag bidrar med porten till en nedlagd träindustri här i byn. Än är det dock liv i de grånade plankorna… Eller snarare kanske man ska säga att med nedbrytande mikrobers hjälp börjar nu nästa liv.

Orosmoln

orosmoln

Terje Hellesø har utmanat oss fotografer att fånga ”Mitt landskap” en vinterdag mellan jul och nyår. 

Nu blir ju inte alltid allt som man tänkt sig. Jag kom aldrig ut med kameran i mellandagarna. Men skam den som ger sig. Denna bild på mitt molnlandskap är taget på hemmaplan genom ett av mina öppna fönster när jag kom att fastna för den dramatiska himlen.

Efter första bilden på himlen kom en förbiflygande mes. Den missade jag… När nästa kom blev denna till. Så här är mitt landskap i Småland den 30 december 2008.