Jag har blivit med b…

…ok. Eller ytterligare fyra fotoböcker för att vara lite mer precis. Jan-Peter Lahalls & Hans Odöös Så skimrande, Hannu Hautalas Med kameran i naturen, Naturfotograferna 25 år samt Norske Naturfotografers Galleri Norge – Norsk naturfotografi gjennom fire årstider blev mina för exakt 300 pix. Mängder med utsökta fotografier av flera av de största nordiska namnen. Med tanke på bildinnehållet i dessa verk gjorde jag ett riktigt klipp. Det skadar inte att vara tjenis med en och annan antikvariatsägare. 🙂

Avbildningssjukan

Det är väl ganska naturligt att man som fotograf lever med en över tiden vacklande inspirationslåga. Ibland finns den bara inte där. Även om man kanske fortfarande fotograferar så kan man under dessa perioder få en känsla av att det inte riktigt vill sig. Det som är så intressant är att samtidigt är man funtad på det viset att ögonen ändå letar motiv mer eller mindre ständigt – och det såväl med eller utan kamera. För potentiella bildmotiv finns det ju överallt, på de mest oanade platser och vid de mest oanade tillfällen. Sedan är det en helt annan sak att man vid alla dessa tillfällen inte lyckas med konststycket att skapa bilder som betyder något för en själv eller för någon annan. Det lyckas i varje fall inte jag med. I stället hör jag nog till dem som ofta har ett allt för skjutglatt avtryckarfinger och jag önskar att jag tog det lite mer lugnt och lät varje enskild bild få lite större eftertanke. Håller fortfarande på att träna!

Jag tänker att en sak som skiljer en hyfsad fotograf från en som är mer än hyfsad är just detta med förmågan att utifrån en given bildidé eller ett givet fotoögonblick skapa sitt fotografi. En skicklig fotograf har ofta förmågan att transformera sina bildidéer till färdiga alster. Vi övriga må lyckas ibland. När man går igenom sin digra bildskörd kan man hitta en del bilder man känner sig nöjd med eller kanske till och med sådana som är riktigt bra. Men ofta handlar det också i ärlighetens namn om rena tillfälligheter och slumpens skördar. Men visst är det nu så att man med medvetenhet och ihärdighet kan höja sin egen ribba, det märker man om inte annat när man tar sig för att gå tillbaka ett par år i sitt eget bildarkiv. Denna resa är inte fel att göra ibland! Varje nytt fototillfälle är ju också ett träningspass som leder oss framåt i vår personliga fotografiska utveckling – så vill i varje fall jag se det.

Men tillbaka till de där ständigt motivsökande ögonen – det är väl bara att slå fast att man trots allt är smittad av den elaka ”avbildningssjukan”. Tror inte DEN går att träna bort…

Tallar pekar finger åt varandra”. Trekanten den 12 juni 2010.

Ni som för övrigt kan ha missat följande gamla inlägg ska definitivt läsa vad Malin Hellesø skriver i Alla barn har en fotografs ögon. Tänkvärt.

I natt jag drömde…

Ofta består mina drömmar bara av lösryckta fragment eller av så många olika sammanvävda delar att de ibland börjar närma sig psykedelia. Men i natt vaknade jag mitt i en dröm som jag bara måste försöka återge.

Jag var på plats när en för många av oss känd norrman hade samlat till vad man skulle kunna kalla fotosafari. Ett helt gäng förväntansfulla naturfotografer fick förmånen att följa med på viltskådning i ett för mig okänt landskap. Vi vandrade ledigt samtalande längs en grusväg som löpte genom ett varierat skogslandskap. Vädret var fint och alla stortrivdes när vi så småningom kom fram till ett ställe där en öppen åker tog vid på höger hand. När vi kom fram till vad som nästan såg ut att vara en fasadkuliss – en ensam uthusvägg full med öppna fönstergluggar – började någon hyscha och peka ut mot åkrarna. Där, genom fönstren, mötte min syn något jag aldrig sett förut. Fälten var alldeles fyllda med vilt. Älgar, kronhjortar, rådjur beblandade sig med vildsvin och harar. Men förutom att de var så många var det också annat som gjorde att man baxnade. Älgarna sprang som besatta fram och tillbaka framför fönstrena och snart gjorde hjortarna likadant. De enda jag tyckte mig känna igen var vildsvinsflocken som långsamt drog sig bort mot skogskanten i samlad trupp. Men älgarna – snart sprang de också bakom ryggen på oss och varvade fasaden varv på varv. Jag gjorde mina tafatta försök att fånga djuren på bild, men situationen var så absurt frustrerande att jag inte fick ordning på min utrustning. Jag ville få lite skarpa bilder men använde för lång slutartid och kunde inte förmå mig till att ändra inställningarna. Snett bakom min rygg stod norrmannen lugnt med sin lilla kamera och smattrade på. Att hans bilder blev mer än OK förstod jag av hans belåtna leende. Som om inte denna störning var nog kom det nu också ett gäng mörka hundar inspringande mellan benen på oss fotografer. De flesta gjorde ingen antydan till att göra annat än att bara göra oss fotografer förvirrade innan en av de större hundarna gav sig på min högra hand. Den ryckte och slet men jag brydde mig inte så mycket annat än att jag kände att detta gör ju inte precis mitt fotografernade lättare. Så höll det på en stund innan alla djur som genom ett trollslag plötsligt givit sig av. Kvar stod ett gäng skärrade fotografer som inte riktigt visste vad vi hade upplevt och vad vi skulle tro. Jag vände mig till en kille som jag kände lite grand sedan tidigare och han menade att det häftigaste ändå var vargarna. Va, vilka vargar? Var det vargar här också, utbrast jag bestört. Hur kunde jag missa dem? Han tittade lite konstigt på mig som om jag inte riktigt var vid mina sinnens fulla bruk. Men, sade han, dom sprang ju här mellan benen på oss. Det som nu grämde mig mest var inte min sarjade högerhand eller att jag inte lyckats få några bilder vid detta makalösa tillfälle, utan det var att jag med vargar alldeles runt omkring mig inte ens hade känt igen dem!

Senare samma dag efter denna min dröm skriver Terje Hellesø dessa härliga rader om hans förhållande till våra vilda vänner. Vad säger ni om det?

Fönsterskådning. Bilden är från den 16 juni 2007.

Vårt gemensamma ursprung

 TomastexturIMG_2060

SVT skriver att forskare har beskrivit den äldsta kända arten inom människolinjen som man har hittills kunnat göra sig en något så när fullständig bild av. Hon har fått namnet Ardipithecus ramidus och levde för 4,4 miljoner år sedan, i Great Rift Valley i norra Etiopien. Arten liknar ingen annan nu levande art och bedöms kunna vara urmodern till den utvecklingsgren som via släktet Australopithecus sedan leder fram till vårt släkte Homo för drygt 2 miljoner år sedan och vår egen art, som enligt de senaste rönen tycks se dagens ljus för runt 200 000 år sedan.  A. ramidus liknar egentligen inte heller alls våra tiders schimpaser som man annars trott att vår gemensamma urmoder gjorde. Snarare tror forskarna nu att schimpanserna utveklats i lika hög grad parallellt vid sidan av människan under årmiljonerna. Här står i varje fall forskarvärlden i dagsläget.

Det är alltid spännande för en stackars modern människa att försöka sig på att föreställa sig dessa historiska skeenden och inte minst – tidsbegrepp. Om än hart när omöjligt skulle jag säga. Jag tror helt enkelt inte att vi är skapta för att fullt ut kunna begripa.

Kanske då inte så konstigt att andra valt att stå fast vid uppfattningen att människan tillkom då Gud skapade världen, precis som det står återgivet i Första Mosebok. Med andra ord, det gick på sex dagar och skapelsen inleddes den 23 oktober år 4004 f.Kr., en skattning de bibeltrogna kommer fram till genom att följa de släktled som återges i Bibeln. På Creation Museum, skapelsemuseet i Petersburg, Kentucky som är ett museum tillägnat Bibelns skapelseberättelse blir det därför nu bara fler och fler arter att ställa till samlingarna, bredvid alla de fredliga dinosaurier som innan syndafallet levde i harmoni tillsammans med människan. Det var också innan många av dem kom att bli rovdjur och sedan bevisligen dö ut. (För det är vi väl överens om att dom har gjort?)

Jag blir alltid fundersam då jag stöter på människor som är orubbligt tvärsäkra i sin uppfattning oavsett vad det gäller. Ibland har jag visserligen fått höra att jag är den som tror mig veta bäst. Jag brukar då säga att jag personligen inte är lika övertygad om att jag har rätt som jag är att andra har fel. 🙂

Klart är i vilket fall som helst att ju mer man lär sig om komplexiteten i vår natur och i alla biologiska system, ja i livet helt enkelt, desto mer klar blir man över att man kanske inte sitter inne med alla sanningar. Fast jag håller på Darwin! Det har jag sagt förut.

Kunskapen är stolt över att den vet så mycket.
Visdomen är ödmjuk över att den inte vet mer
.”
William Cowper

Spår av en man med urtidsgener. Självporträtt från 14 oktober 2006. (Lätt bildbehandlat.)

Lästips

Tack Lars Andreas för ett av de bästa inlägg jag har läst på länge! Jag skulle nästan ha kunnat skrivit det själv. Nej, det skulle jag ju inte. Jag hade aldrig kunnat få till lika väl. Dessutom kan jag inte skriva på norska. 😉
Nej, allvarligt talat, jag delar dina åsikter helt och hållet och vill särskilt lyfta fram två av dina påståenden.
Det första att människan med säkerhet levt med en ungefärligt lika stort lass med problem genom alla tider. Skillnaden är bara att när man har svårt att finna tillräckligt med föda, då bryr man sig inte mycket om alla de lyxproblem som vi moderna människor skapat. Som att behöva välja försäkringar, teleoperatörer, skrivarbläck etc. etc.
Den andra saken som jag också är övertygad om är att mycket av de bekymmer vi ser i världen bottnar i vårt egocentriska sätt att se på världen och hur vi därmed agerar. För en art som människan med så stor kapacitet att förändra sin omgivning kan detta leda till mycket…
/Tomas

Inspiratörer: Jan Töve

20090814-_TJA4225

Ibland drabbas man av att ett möte med ett konstnärligt verk, oaktat om det nu handlar om bild, text eller musik, som liksom en hästspark i mellangärdet fullkomligt tar andan ur en.

Jag hade i veckan turen att springa på Jan Töves första bok ”Speglingar” på stans antikvariat. Hans fotografikonst är ju välbekant för många och ur denna har väl även jag hämtat en del inspiration tidigare. Vad som däremot var en överraskning för mig, som nu inte haft någon av hans böcker i bokhyllan tidigare, var med vilken skärpa och elegans han också lyckas förvalta språket. Boken har en undertitel: Fotografier och texter och det är också så att boken balanserar mellan dessa uttryckssätt som jag upplever som jämlika och lika starka.

Jag tillåter mig att återge några korta rader från essäen med namnet Skördetid. Här finns ett innehåll som jag tycker passar så bra in på den tid vi nu befinner oss i.

Snart vidgas också den stora skuggan. Jorden lutar sig bort från solen och sommaren plockas ner bit för bit. Jag spar mina sommarfragment i en vacker kartong: ”Öppnas till vintern” står det på locket. Varsamt ställer jag ner den på längtans blå hylla och går med tillförsikt en ny årstid till mötes.
(Jan Töve, 1996)

Jag hoppas innerligt att dessa lånade rader ger fler naturfotografer, nej förresten, människor lust att låta Jan Töves verk inspirera. Speglingar är fylld av innehållsrik och vacker prosa av detta slag. Sen var det ju det här med de fantastiska fotografierna…