Biologisk mångfald i ropet – fast ändå inte

Mellan hopp och förtvivlan
Blåmes (Parus caeruleus). Diptyk bestående av två dubbelexponeringar.
Trekanten, Småland, den 29 januari 2010

Klockan där borta över köksdörren tickar. Vi sitter i vårt varma och ombonade hem där vi känner oss så trygga och lyssnar. Lyssnar på ljud vi skapar själva och blir allt mer isolerade från den där främmande och gåtfulla naturen, som vi besöker på sin höjd en handfull gånger per år, om nu bara vädret tillåter vill säga.

När jordens befolkning ständigt ökar, ökar också andelen människor bosatta i städer och tätbebyggda områden som många gånger saknar en naturlig kontakt med den natur som i alla tider varit vårt hem och försett oss med livsutrymme och föda. Naturen blir till något främmande som vi i bästa fall bara har svårt att förhålla oss till och kanske i sämsta fall inte alls vet om. Inte kan man bry sig om något som man inte känner till. För fortfarande är vi många som säger oss veta att naturen alltjämt har en nödvändig roll att spela när det kommer till allas vår fortlevnad och att den därför kräver vår omsorg. Naturens tjänster behövs även för det moderna samhället och våra grannar bland växter och djur har såväl en egen livsrätt liksom en alldeles nödvändig betydelse för vår egen mänskliga vinnings skull.

På den internationella politikerarenan säger man sig vara medveten om detta och flera viktiga principbeslut har tagits under senare tid för att klargöra vikten av att vi lyckas rädda jordens fungerande ekosystem och dess biologiska mångfald.

Samtidigt är just den enskilda människan fjärmande från vår livgivande natur ett av de största problemen när det kommer till förståelse av de praktiska beslut som måste till. Beslut som ibland kan kännas obekväma för dig eller mig eller för våra plånböcker, men som är nödvändiga för våra barn.

Så hur blir det? Vartåt blåser vindarna? Samtidigt som rätt politiska beslut tas på en övergripande nivå är väldigt få beredda att satsa medel på de naturvårdsåtgärder som verkar nödvändiga. Samtidigt som det görs många storstilade insatser varje år till gagn för det vilda så trängs många arter ihop på de allt färre platser som finns kvar med fungerande natur. Det gäller även oss i Sverige och i Norden – vi som hör till de mest välbärgade folken på denna jord.

Klockan tickar…

Tillägg 2012-01-12:
I dag ger förresten regeringen ett uppdrag åt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen att beskriva Sveriges arbete med bevarande av biologisk mångfald utifrån bevarandemål för landmiljön i den strategiska planen för biologisk mångfald som antogs vid CBD:s partsmöte i Nagoya 2010. Jag tolkar det som att man vill veta om vi når upp till det som faktiskt är våra internationella åtaganden och som en större del av världens länder har ställt sig bakom.

Nuet är länkat med framtiden och det förflutna

”So the present is linked with past and future,
and each living thing with all that surrounds it.”

RACHEL CARSON, The Edge of the Sea

Det bruna vattnet är hämtat ur Brunnsjön i södra Småland. Den är en så kallad referenssjö som inte kalkas trots sitt försurade tillstånd – helt enkelt för att man genom kontinuerliga provtagningar ska kunna följa utvecklingen i ett okalkat vatten. Den 10 ha stora sjön med sitt maxdjup på 13 meter är en mörk och kall boning för de abborrar, gäddor, braxar, mörtar och sarvar som ändå finns här. Solens strålar når dock inte långt ner i det humusfärgade, eller ska vi kalla det colafärgade, vattnet utan siktdjupet är maximalt 1, 5 meter, vilket kan förklara avsaknaden av undervattensvegetation och en såväl artfattigt som mängdfattigt växtliv i övrigt.

Varför då så brunt vatten? När förnan (dvs döda växt- och djurrester) från barrskogarna bryts ned bildas löst organiskt material där största delen utgörs av gul och brunfärgade humusämnen som sedan mer eller mindre lätt transporteras ut med regnet till närmsta vatten. Under senare år har vi särskilt i södra Sverige sett en trend med allt ökade humushalter i våra vatten – man talar om en brunifiering av våra vatten. Det har ett komplicerat orsakssamband som inkluderar ökad nederbörd och andra klimatfaktorer, minskade nedfall av försurande ämnen som under ett antal år gjort att humusämnena bundits hårdare i marken, storskaliga förändringar av markanvändningen med utdikningar och plantering av större arealer gran på tidigare blandskogar. Samtidigt diskuteras om den brunifiering vi nu ser är ett tillfälligt resultat av en återhämtningsprocess efter ett antal decennier med försurning eller om det är så att vi även historiskt haft detta brunfärgade vatten.

”Nuet är länkat med framtiden och det förflutna,
precis som varje levande varelse hör samman med allt som omger den.”

Humöst vatten
Brunnsjön, Småland, den 15 augusti 2011

Fokus på skogen

När vi tar en tur utanför vår trygga lilla hemmiljö, ut i den omgivande vilda skogen, kan det vara värt att tänka på att det vi ser inte är natur, det är djur och arter som hör hemma i en natur, en natur som inte längre existerar, annat än i någras tankar, eller…?

—

P1:s Kaliber har i dagarna granskat det svenska skogsbruket. FN har förresten utsett år 2011 till ”International year of the Forests”.

Mångfaldens ö

Måste ta och passa på att tipsa er alla om en ny och riktigt spännande naturfotobok. Mångfaldens ö av Henrik Karlsson/N med ackompanjerande texter av Anna Lindberg. I ord och bild beskrivs just mångfaldens ö – det vill säga Öland. Vi möter den mångskiftande öländska naturen med sina spännande invånare bland växterna och djuren presenterade genom utsökt vackra bilder och entusiasmerande poetiska rader.

En bok att inspireras av oavsett om du är fotograf, naturälskare, vän av Öland eller bokslukare i största allmänhet.

Läs mer på Henrik Karlssons blogg.

Stenens hemligheter

Nu kommer, om än inte för första gången, rön som vill göra gällande att man hittat bevis för liv i rymden. Genom att analysera färska snittytor i steril miljö från gamla rymdstenar har en forskare från NASA hittat strukturer som liknar fossiliserade mikroroganismer inte olika cyanobakterier  – några av de äldsta kända livsformerna på vår jord. Allt detta rapporterar vetenskapsredaktionen på SVT.

Det som ligger fördolt och oåtkomligt för oss fascinerar…

Helvetesgapet
Krankelösa, Småland, den 14 mars 2008

Skyddad natur

Här jobbar vi så svetten lackar för att se till att vi har skyddad natur i Sverige där vårt genuina växt- och djurliv ska trivas och frodas till gagn för alla och envar. Så behagar de arma kräken att ta sig friheten att lämna därför avsedda områden för att spela Allan på det som är vårt område. Tillbaka till naturreservaten med er! Tillbaka…!

Vickleby ädellövskog, Öland, den 4 april 2009.

Flugsnapparsvansdans

Har tidigare skrivit om att det verkar vara ett magert rönnbärsår här i östra Småland. Det har inte hindrat sidensvansflockarna att komma hit. När inga rönnbär står till buds så provianterade de i stället på olvonens klarröda bär och dessutom upptäckte jag ett beteende som jag aldrig blivit vittne till tidigare. Som stora och klumpiga flugsnappare gjorde flera sidensvansar små utfall för att fånga de insekter som var i rörelse. De lyckades verkligen också med denna bedrift.

Sidensvans (Bombycilla garrulus) med insekt.
Trekanten, Småland, den 23 oktober 2010.

Utan tvivel är man inte klok

Religiös fundamentalism, konservativ fundamentalism, kommunistisk fundamentalism, kapitalistisk fundamentalism, avregleringsfundamentalism, rasistisk fundamentalism, miljöfundamentalism, genusfundamentalism, gastronomisk fundamentalism, musikalisk fundamentalism, fotografisk fundamentalism…

Tycker inte att något av dessa begrepp låter särskilt tilltalande. Fundamentalism är ju egentligen ett ganska så fult ord när det används i dessa sammanhang. Jag tänker att det i allmänhet står för en vägrar att ta till sig av nya sakliga argument, där man redan har en helt färdig och oomkullrunkelig (där fick jag å andra sidan äntligen in detta underbara ord) uppfattning eller världsbild klar för sig. För nog är det så att den som är allt för säker på sin sak är svår att känna tillit till. Sanningen är väl ändå den att det finns verkligt få sanningar som i all evighet klarar att fortleva oemotsagda utan att bli överbevisade när nutid långsamt blir till historia.

Nej, bättre då att säga som Tage Danielsson en gång sa:  ”Utan tvivel är man inte klok.” En skön attityd för alla oss som med huvudet fullt av funderingar inte vill eller kan ta oss själva på alldeles för stort allvar.

—

Den tvivelaktiga skatan.
Trekanten, Småland, den 1 september 2010.

Juva gamla ben

Numera tror man sig starkt kunna härleda det släktskap mellan forntida reptiler och den moderna tidens fåglar som lades fram som idé redan 1868 av Thomas Henry Huxley, tretton år efter att man funnit det första fossilet av den välkända så kallade urfågeln Archaeopteryx.

Det är kul att läsa vad den svenske zoologen Wilhelm Leche (1850-1927) redan 1909 skrev i Människan. Hennes uppkomst och utveckling:
”Att fåglarna med sina från alla övriga ryggradsdjur så starkt afvikande yttre egenskaper med större berättigande än flertalet andra djurformer kunde göra anspråk på att rubriceras som en själfständig »klass» — detta är en sats, om hvilken de zoologiska klassifikatorerna och menige man sedan gammalt varit ense. Och dock har genom en mera kritisk värdesättning och jämförande anatomisk undersökning af dessa djurs väsentliga karaktärer numera ådagalagts, att trots den stora i ögonen fallande yttra olikhet som råder mellan en fågel och ett kräldjur det knappast finnes någon egendomlighet i fåglarnas kroppsbyggnad, som ej har sin rot i eller kan härledas ur organisationstillstånd hos kräldjuren. Ur rent anatomisk och embryologisk synpunkt, d. v. s. med hänsyn till kroppens byggnad och utveckling, måste således den redan omtalade geniale biologen Huxleys förslag att förena kräldjur och fåglar till en med de öfriga ryggradsdjursklasserna likvärdig kategori anses gifva det mest adekvata uttrycket för fåglarnas ställning.

Fåglarna äro nämligen ingenting annat än kräldjur, som förvärfvat flygförmåga. Fågeltypen är blott en modifikation af kräldjurstypen, enär det just är den afvikande arten af ställflyttning: rörelsen i luften, som framkallat afvikelserna från kräldjuren. Flygförmågan har genomsyrat fågelns hela kroppsbyggnad och i viktiga afseenden ställt denna på ett funktionellt högre plan. Sålunda har studiet af fosterutvecklingen ådagalagt, att fåglarnas kanske mest i ögonfallande särmärke: fjädrarna ej äro något annat än en vidare utbildning af kräldjurens fjäll. Med fjäderbeklädnaden åter står förvärfvet af en högre kroppstemperatur i samband: till skillnad från kräldjuren äro fåglarna varmblodiga, d. v. s. kroppens värmealstring är så betydande, och den fjäderbeklädda huden förmår hindra en starkare värmeutstrålning, så att kroppstemperaturen håller sig i det närmaste konstant och endast i ringa grad är beroende af den omgifvande luftens värmegrad. Blodets härmed sammanhängande fullständigare syrsättning möjliggöres därigenom att vissa anordningar i blodomloppsorganen, som kräldjuren hafva gemensamma med de lägre ryggradsdjuren, hos fåglarna uppnått en högre utbildning. Såsom en följd af de större fordringar, som ett mera kompliceradt lefnadssätt — den högre utbildningen af yngelvård och af könslif samt flygförmågan — ställer på hjärnan, har också denna, särskildt stora och lilla hjärnan, hos fåglarna uppnått en högre utveckling än hos kräldjuren…”

Först under 1990-talet kunde flertalet fossil fylla upp glappet mellan en grupp dinosaurier som kallas dromaeosaurier och vår tids fåglar. Men evolutionen verkar aldrig varit enkel och direkt utan ständigt förgrenad med mängder av mellanformer som bildats och dött ut.

—

Släktbandet mellan kräldjuren och fåglarna verkar ju inte alls långsökt när man tar och tittar på fåglarnas fotbeklädnad. Ser ni vilka (l)juva ormben? Juvenil rörhöna närmare bestämt. Det är till och med så att jag själv med min reptilhjärna känner ett visst släktskap måste jag säga.

Rörhöna (Gallinula chloropus).
Kalmar, den 10 augusti 2010.

Intresserad av lom?

Projekt LOM/Svenska lomföreningen i samarbete med Sveriges Ornitologiska Förening har sammanställt en rapport som redovisar resultatet av 15 års arbete kring våra två svenska lomarter – storlommen och smålommen. Delar av rapporten är nog av intresse för alla naturmänniskor som fascineras av dessa fåglar. Hämta hem rapporten som pdf-fil här.

Storlom (Gavia arctica)
Mullsjösjön, Västergötland, den 1 juli 2010.