Soljägaren

Vi har ett ställe några kilometer hemifrån som vi ofta återvänder till. Området består av en ek- och hasseldominerad beteshage fylld med flyttblock. På våren lockar sipporna, såväl de blå-, vita som de backiga. Dessutom flyter Ljungbyån med sina förgreningar och kvillar genom markerna. På motsatt sida löper en flack åsbildning som genom åren sargats av grusuttag, men den sanddominerade jordmånen ger livsutrymme för den värmeälskande sandödlan. Med lite tur hittar man dem innan de kvickt kilar undan i något halvhögt gräs. Jag har upptäckt att de trots allt är ganska så nyfikna små varelser, för väntar man bara en kort stund efter att man skrämt undan dem så kikar det snart fram ett litet undrande huvud under någon stock eller sten.

Denna vår för tre år sedan hade en gröntonad hanne tagit utrymmet under ett tudelat stenblock i besittning. Varje gång man kom förbi så fanns han på nästan samma ställe. Under blocket letade sig alltid någon värmande solstråle in och precis i denna öppning kunde sandödlan ligga stilla långa stunder och värma sig och nicka till en smula. En fotograf som låg på mage strax utanför var uppenbarligen inget bekymmer så länge han nu inte skymde solen vill säga. Så kom denna bild och många andra att bli till.

Nu händer det ibland att man kommer hem med en bild som förvånar även fotografen. Det som gör denna bild så speciell för mig är naturligtvis den illusion den skapar – bara man tittar på den på lite håll…

Soljägaren
Sandödla (Lacerta agilis) vid Krankelösa, Småland, den 15 april 2007.

Vådligt möte

Det hade regnat och åskat i två dygn då expeditionen styrde mot norra delen av ön. Marken var fortfarande indränkt i väta och borta var nu den tidigare tropiska hettan. Där vid det stormande havets rand strömmade det klaraste sötvatten fram, sprunget direkt ur underjorden ur de uppsvallade klapperstenarna ett stycke upp mot land. Det forcerande vattnet formade en rännil som följde sprickbildningarna i berggrunden. I en bred spricka vidgades strömmen till en djupare vattenfylld håla. Det var här en av expeditionsmedlemmarna gjorde upptäckten. En slingrande kropp hade tagit sin tillflykt till det vattenfyllda hålrum som bildats under ett stenblock. Utan fruktan plockade fotografen, som snabbt meddelats, fram sin utrustning, satte ned sina fötter bara centimetrar från det livbringande vattnet. Efter endast en kort stunds väntan kom den första rörelsen, helt utan föraning. Det bepansrade ormhuvudet steg långsamt upp ur vattnet och blev stilla med inte mycket mer än ögon, näsborrar och mun över vattenytan. Den andades och sög in intryck med hjälp av sin tudelade tunga som snabbt draperade luften just över vattenytan. Snart steg den ned i vattnet igen bara för att lika överraskande som den dykt upp första gången nu sticka upp sitt anlete på den andra sidan av blocket, nu mycket närmare fotografen som utan tanke på konsekvenserna lade sig ned på sin sida parallellt med vattendraget. Det enda ljud som hördes vid sidan av havets näraliggande brus, var kamerans slutare som jobbade då fotografen långsamt närmade sig den vaksamma reptilen. När som helst kunde hugget komma, det visste fotografen, men nu fick ingenting komma emellan honom och bilden. En isande vindil kom farande över platsen och kom också att krusa det silverblanka vattnet. En krusning som trollade bort ormkroppen med sina mörkfläckade bukplåtar mot det likaledes mörkfläckiga berget på vattensamlingens botten. Bilden var gjord. Ett lika försiktigt tillbakadragende från fotografens sida fick till följd att ormen efter en stunds fortsatt vakande plötsligt bestämde sig för att lämna vattnet och söka sig upp mot torrare mark. Ett vådligt möte var över för denna gång…

(Förresten vill jag passa på att hälsa till Mattias Klum och hans kungskobror!) 🙂

ELLER

Under familjens semesterresa till Gotland tog vi en tur upp mot kusten vid Bästeträsk på norra delen av ön. Vädret inbjöd inte till bad så det fick bli ett strandbesök för att se på de insvallande vågorna i stället. Brorsonen fick se en orm krypa ned och gömma sig under en sten nära stranden där det rann vatten från regnet de tidigare två dagarna. Efter en kort stund dök det upp ett litet snokhuvud. En brun snok med orangefärgade nackfläckar och mörka fläckar i rader på ryggen, vilket är ganska typiskt för den underart av snok som finns på Gotland även om den också förekommer i en närmast helt svart form. Gotlandssnoken lever av att fånga grodor, salamandrar och fisk såväl i sötvatten som ute i det bräckta Östersjön. Vår snok dök några gånger men kom lika snart upp igen för att hämta luft. Väl uppe gick den att komma riktigt nära. När den blev stående i vattnet kom snokens gamla namn ”vattensnok” ju att passa in ganska bra.

Vådligt möte med gotlandssnok (Natrix natrix ssp. gotlandica)
Bästeträsks naturreservat, Gotland, den 25 juli 2010.

Färg på kinderna

Dagens hälsotips:
Lägg dig ned med ansiktet mot det grönaste gräs du kan hitta.
Vrid huvudet långsamt fram och tillbaka några gånger och du ska se att du får fin och frisk färg på kinderna.

Sandödla. Krankelösa, Småland, den 25 april 2008.

Färglös

I vårsolens skarpa sken kan man ibland känna sig aningen slö och färglös. Kanhända är det en moteffekt till följd av den långa vinterns avsaknad av tallkottskörtelstimuli som blir tydlig nu när melatonintillförseln åter börjar strypas för att vi tvärtom ska hålla oss mer vakna än tidigare. För man får ju hoppas att färglösheten inte är ett tecken på någon djupare personlighetskaraktär. I stället sätter vi vår förhoppning till att man snart, som naturen i övrigt, åter kommer att blomma ut och grönska. Se bara på sandödlan – vid denna tid har hannarna snart genomgått sitt årliga förvandlingsnummer och börjat lysa i klaraste grönt.
Bara en sån sak!

Solbadande sandödla. Björnö naturreservat, Småland, den 25 april 2010.

I ormens trädgård

På besök i ormarnas trädgård stötte jag på detta par invid en stenmur. Jag döpte dem till Adam och Eva. Sedan dök ytterligare två upp. Dessa fick namnen Ada och Evert.
Hade det kommit fler hade jag fått problem…

Snoksällskap. Björnö naturreservat, Småland, den 25 april 2010.

Dom små liven…

20090321-_tja4746

…vaknar visst nu. Tror vi hade upp mot tio grader idag, åtminstone där det var lä. Det passar ju alla kräldjur som hand i handsken och liggande i lä i solskenet fann jag denna skogsödla. Vi sprang på både en svart huggorm (finns på bild, men ingen bra bild), två skogsödlor (varav en på denna bild) och en sandödla (hade för bråttom för bild denna gång) under en kort vårtur till den sedvanliga betesmarken.