Ett av Sveriges mest rara djur

Det är en sån där kväll där värmen liksom aldrig tycks ta slut. Termometern visar fortfarande 24 grader fast klockan har passerat nio och skymningen är under intågande. Under de månghundraåriga gamla ekarna har inte solen nått på en god stund vilket gör att man nu vågar krypa fram. För även om man hör till de största av sitt slag, är man ändå liten nog för att behöva oroa sig för att bli någons kvällsvard. Men nu tar man sig fram, möter den värmande sommarluften och kan för första gången i livet sträcka på ben och antenner och ta in den omgivning som redan under flera år varit ens hem.

Större ekbock (Cerambyx cerdo)

Halltorps hage, Öland, Sweden, den 8 juli 2014

—

Jag hämtar lite mer information från åtgärdsprogrammet för krypet i fråga, med vännen och kollegan dr Hedin som författare:

Större ekbocken hör till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae). Den större ekbocken är i huvudsak en europeisk art. I Sverige är den funnen i Skåne, Blekinge, Halland, Småland och på Öland. Internationellt sett kan man konstatera att större ekbocken idag är sällsynt och starkt hotad i stora delar av Europa. Arten är utdöd i Belgien, Danmark, Holland, Luxemburg och Storbritannien. Larverna utvecklas under barken och i veden av levande, solexponerade jätteekar. Minskningen av artens livsmiljö och ett ökat avstånd mellan lokaler med lämpliga ekar är troliga huvudorsaker till artens tillbakagång. Igenväxning av ekdominerade betesmarker har sannolikt också bidragit.

I Europeiska unionens habitatdirektiv är arten upptagen både i bilaga II (djur- och växtarter av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses) och i bilaga IV (djur- och växtarter av gemenskapsintresse som kräver noggrant skydd). Större ekbocken är fridlyst och anges som akut hotad (CR) enligt den svenska rödlistan (som är en samlad bedömning av risken för att enskilda arter dör ut). Den enda kända nuvarande populationen finns i Halltorps hage på Öland.

Eken – en central figur i södra Sveriges landskap

Jag ligger under den gamla eken.
Hon som kunde berätta så mycket om tiden långt före mig.
Hon är sliten – ihålig och med söndrig bark.
Ändå grönskar hon varje vår.
Jag undrar om hon gör det för sin egen skull?
Eller av omtanke om alla dem som vilar i hennes sköte?

 —

Ni känner till eken. Ni känner till att en gammal ek står i särklass bland svenska träd, ja även bland svenska naturmiljöer, vad gäller artrikedom. Man brukar säga att runt 1.500 arter är mer eller mindre beroende av eken eller övriga invånare. Växter och djur som har stor betydelse för många andra arter kallas ibland för nyckelarter. Eken är den enskilda svenska art som bäst fyller upp detta epitet.

Man brukar också säga att jätteträden, och då främst jätteekarna, är en ansvarsmiljö för Sverige. I det nationella åtgärdsprogrammet för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet beskriver man att jord- och skogsbruket under 1800- och 1900-talet kraftigt reducerade förekomsten av europeiska jätteträd. Därför finns det i stort sett inga jätteträd kvar i Centraleuropas slättområden. Fortfarande finns det emellertid kvar vissa större förekomster framförallt i England och Sverige och då huvudsakligen av ek. Sveriges roll i ett internationellt perspektiv och behovet av att skydda och sköta jätteekar och andra jätteträd är betydligt större än vad vi tidigare förstått.

För situationen är sådan att fortfarande hotas många gamla ekar och värdefulla eklandskap av olika skäl. Det handlar om så olika orsaker som skogsbruk, felaktig skötsel av ekhagmarker (såväl avsaknad av röjningar som för kraftiga sådana), sjukdomar och exploateringar. På lite längre sikt är det överskuggande problemet att det saknas ekar som fått växa upp för att kunna bli framtida efterträdare till de jätteekar vi har kvar och som stadigt blir färre till antalet. För några år sedan bedömdes minskningen av antalet grova jätteträd uppgå till 0,5-1 procent årligen.

Det genomförs ändå stora insatser för att uppmärksamma värdena knutna till ekarna. Åtgärdsprogrammet ovan har upprättats. Man har främst i Östergötland utvecklat samverkansformerna med markägare och djurhållare för att långsiktigt klara skötseln av eklandskap. Igenvuxna marker har restaurerats. Inventeringar av jätteträd har genomförts på många håll. Allt för att samla kunskap om de värden vi har. Som så många gånger är ofta okunskapen det största hotet. Tillsammans med dumheten…

Skrivet 2009, det proklamerade naturens år.

 —

Ung hagmarksek.
Kalmar, Småland, den 16 juli 2009.