Megafossil

TomasJärnetun20091107-_TJA9352

Ibland när man upplever att man fastnat som naturfotograf känner man sig nästan som ett fastkilat megafossil. Fast inte just nu. Jag har nämligen fått höra att det går framåt och att mina bilder kan upplevas som uttrycksfulla. Det är möjligt att det stämmer, vad vet jag. Jag kan ju inte sånt där… 😉

Tack Terje för en mycket givande helg i Mullsjö och lika mycket tack till övriga som bjöd på sina bilder och på sig själva.

Hur styrda är vi som fotografer?

TomasJärnetun20091107-_TJA9284

Om man ska försöka sätta fingret på ett ämne som verkar vara riktigt stort att diskutera inom naturfotobloggvärlden just nu så är det väl vår önskan om eller vår förmåga att skapa något eget. Att lyckas göra egna tolkningar av det vi ser och att använda bilden för att förmedla våra känslor inför en viss företeelse. Visst kan det många gånger vara svårt att säga om man lyckas nagla fast några unika fingeravtryck i sina egna bilder, för man ser helt klart på sina alster med andra ögon än andra gör. Ändå gror förhoppningen att det vi gör ska vara speciellt. Kanske handlar det om självförverkligande, kanske har man en förhoppning att man ska få en chans att synas i mängden, att helt enkelt få individuell bekräftelse. Men trots önskan om personliga uttryck hos många av oss ställer jag mig frågan hur styrda av regler, konventioner eller trender vi samtidigt är i vårt bildskapande?

Jag läste ett inlägg av Tomas Eriksson om våra tendenser som fotografer att ofta göra som alla andra gör och säger är riktigt. Det kom mig att börja fundera ytterligare på detta med fototeori. Jag tycker nog som många andra att det känns som en nödvändighet att känna till vissa grundläggande kompositionsformer (ja, jag har blivit lärd att inte skriva kompositionsregler). Den som hävdar att att dessa teorier om bildens eller bildformatets uppbyggnad inte är för mig och inte alls påverkar ens bilder tycker jag helt bortser från vad som faktiskt är seklers samlade skörd av mänsklig erfarenhet. Erfarenhet som nu inte bara emanerar från fotografin utan även är sprungen ur övriga konstformer. Jag hör till den skara som tycker att vi behöver denna kunskap om hur vi normalt tolkar bilder för att kunna förstå hur andra kommer att uppleva det vi gör. Och självklart är det så att när vi bär på denna medvetenhet kan vi berått mod välja att högaktningsfullt bortse från det som vissa kanske ser som styrande regler.

Varför inte ta ett litet avstamp till en fortsatt diskussion utifrån bilden ovan? Det är som ni alla ser ytterligare en i raden av trädpanoreringar. Jag skulle naturligtvis aldrig kommit på tanken att göra en sådan bild om det inte vore för att jag en gång sett det göras och att jag fått upp ögonen för tekniken. Betyder det faktum att det vid detta laget har producerats tonvis av denna typ av bilder då att jag ska hålla mig för god för att ge mig på motivet och tekniken? Nej, jag tycker ju som synes inte det. Även om man i dessa tider får betrakta bilden som konventionell och kanske till och med trendig, så är det ändå ingen annan som har gjort just bilden på detta sätt. Detta är och förblir min skörd. Jag är påverkad av den allmänna uppfattningen om hur en bild kompositionsmässigt eller på annat sätt får se ut och jag är påverkad av mina förebilder, javisst! Men det är min bild.

Skymningsdans, Trekanten, Småland, den 7 november 2009.

Trött, sliten, avkopplad och inspirerad

TomasJärnetun-8364Snuttepuff från Ljunghems kullar, Västergötland (tidigt under Mullsjöveckan).

Kan man känna sig trött, sliten, avkopplad och inspirerad på samma gång? Jo, det går verkligen. Jag har haft en riktigt härlig och inspirerande kursvecka på Mullsjö folkhögskola tillsammans med Terje Hellesø och ett gäng trevliga kurskamrater. Det har blivit både tidiga mornar och sena kvällar. Officiellt handlade kursen om kreativt naturfoto, men i praktiken tycker jag att det blev så mycket mer än så. Vi samlades i funderingar och diskussioner kring bild, bildseende och bildskapande, men också kring hur vi ser på vår omgivning, vår natur och oss själva i detta sammanhang. Naturfotograferandet är ju för många av oss en viktig del av våra liv. Självklart blir då fotodiskussionerna också en typ av filosofiska vandringar.

Ur ett mer strikt bildskaparperspektiv har också veckan givit mig mycket. Jag tror jag har kommit att bli mer öppen för att se mer av både detaljer och helheter i mina bilder. Och detta kan man göra på samma gång! Nu återstår bara att se om jag känner att jag kan lyckas utnyttja detta i mitt eget bildskapande. En sak är dock säker – på ett eller annat sätt är jag inte samma människa som för två veckor sedan. Vågar jag säga att jag har utvecklats?

Jag är fortfarande ute på resande fot så jag återkommer med fler bilder från veckan så småningom.