Avbildningssjukan

Det är väl ganska naturligt att man som fotograf lever med en över tiden vacklande inspirationslåga. Ibland finns den bara inte där. Även om man kanske fortfarande fotograferar så kan man under dessa perioder få en känsla av att det inte riktigt vill sig. Det som är så intressant är att samtidigt är man funtad på det viset att ögonen ändå letar motiv mer eller mindre ständigt – och det såväl med eller utan kamera. För potentiella bildmotiv finns det ju överallt, på de mest oanade platser och vid de mest oanade tillfällen. Sedan är det en helt annan sak att man vid alla dessa tillfällen inte lyckas med konststycket att skapa bilder som betyder något för en själv eller för någon annan. Det lyckas i varje fall inte jag med. I stället hör jag nog till dem som ofta har ett allt för skjutglatt avtryckarfinger och jag önskar att jag tog det lite mer lugnt och lät varje enskild bild få lite större eftertanke. Håller fortfarande på att träna!

Jag tänker att en sak som skiljer en hyfsad fotograf från en som är mer än hyfsad är just detta med förmågan att utifrån en given bildidé eller ett givet fotoögonblick skapa sitt fotografi. En skicklig fotograf har ofta förmågan att transformera sina bildidéer till färdiga alster. Vi övriga må lyckas ibland. När man går igenom sin digra bildskörd kan man hitta en del bilder man känner sig nöjd med eller kanske till och med sådana som är riktigt bra. Men ofta handlar det också i ärlighetens namn om rena tillfälligheter och slumpens skördar. Men visst är det nu så att man med medvetenhet och ihärdighet kan höja sin egen ribba, det märker man om inte annat när man tar sig för att gå tillbaka ett par år i sitt eget bildarkiv. Denna resa är inte fel att göra ibland! Varje nytt fototillfälle är ju också ett träningspass som leder oss framåt i vår personliga fotografiska utveckling – så vill i varje fall jag se det.

Men tillbaka till de där ständigt motivsökande ögonen – det är väl bara att slå fast att man trots allt är smittad av den elaka ”avbildningssjukan”. Tror inte DEN går att träna bort…

Tallar pekar finger åt varandra”. Trekanten den 12 juni 2010.

Ni som för övrigt kan ha missat följande gamla inlägg ska definitivt läsa vad Malin Hellesø skriver i Alla barn har en fotografs ögon. Tänkvärt.

Hur styrda är vi som fotografer?

TomasJärnetun20091107-_TJA9284

Om man ska försöka sätta fingret på ett ämne som verkar vara riktigt stort att diskutera inom naturfotobloggvärlden just nu så är det väl vår önskan om eller vår förmåga att skapa något eget. Att lyckas göra egna tolkningar av det vi ser och att använda bilden för att förmedla våra känslor inför en viss företeelse. Visst kan det många gånger vara svårt att säga om man lyckas nagla fast några unika fingeravtryck i sina egna bilder, för man ser helt klart på sina alster med andra ögon än andra gör. Ändå gror förhoppningen att det vi gör ska vara speciellt. Kanske handlar det om självförverkligande, kanske har man en förhoppning att man ska få en chans att synas i mängden, att helt enkelt få individuell bekräftelse. Men trots önskan om personliga uttryck hos många av oss ställer jag mig frågan hur styrda av regler, konventioner eller trender vi samtidigt är i vårt bildskapande?

Jag läste ett inlägg av Tomas Eriksson om våra tendenser som fotografer att ofta göra som alla andra gör och säger är riktigt. Det kom mig att börja fundera ytterligare på detta med fototeori. Jag tycker nog som många andra att det känns som en nödvändighet att känna till vissa grundläggande kompositionsformer (ja, jag har blivit lärd att inte skriva kompositionsregler). Den som hävdar att att dessa teorier om bildens eller bildformatets uppbyggnad inte är för mig och inte alls påverkar ens bilder tycker jag helt bortser från vad som faktiskt är seklers samlade skörd av mänsklig erfarenhet. Erfarenhet som nu inte bara emanerar från fotografin utan även är sprungen ur övriga konstformer. Jag hör till den skara som tycker att vi behöver denna kunskap om hur vi normalt tolkar bilder för att kunna förstå hur andra kommer att uppleva det vi gör. Och självklart är det så att när vi bär på denna medvetenhet kan vi berått mod välja att högaktningsfullt bortse från det som vissa kanske ser som styrande regler.

Varför inte ta ett litet avstamp till en fortsatt diskussion utifrån bilden ovan? Det är som ni alla ser ytterligare en i raden av trädpanoreringar. Jag skulle naturligtvis aldrig kommit på tanken att göra en sådan bild om det inte vore för att jag en gång sett det göras och att jag fått upp ögonen för tekniken. Betyder det faktum att det vid detta laget har producerats tonvis av denna typ av bilder då att jag ska hålla mig för god för att ge mig på motivet och tekniken? Nej, jag tycker ju som synes inte det. Även om man i dessa tider får betrakta bilden som konventionell och kanske till och med trendig, så är det ändå ingen annan som har gjort just bilden på detta sätt. Detta är och förblir min skörd. Jag är påverkad av den allmänna uppfattningen om hur en bild kompositionsmässigt eller på annat sätt får se ut och jag är påverkad av mina förebilder, javisst! Men det är min bild.

Skymningsdans, Trekanten, Småland, den 7 november 2009.

Trött, sliten, avkopplad och inspirerad

TomasJärnetun-8364Snuttepuff från Ljunghems kullar, Västergötland (tidigt under Mullsjöveckan).

Kan man känna sig trött, sliten, avkopplad och inspirerad på samma gång? Jo, det går verkligen. Jag har haft en riktigt härlig och inspirerande kursvecka på Mullsjö folkhögskola tillsammans med Terje Hellesø och ett gäng trevliga kurskamrater. Det har blivit både tidiga mornar och sena kvällar. Officiellt handlade kursen om kreativt naturfoto, men i praktiken tycker jag att det blev så mycket mer än så. Vi samlades i funderingar och diskussioner kring bild, bildseende och bildskapande, men också kring hur vi ser på vår omgivning, vår natur och oss själva i detta sammanhang. Naturfotograferandet är ju för många av oss en viktig del av våra liv. Självklart blir då fotodiskussionerna också en typ av filosofiska vandringar.

Ur ett mer strikt bildskaparperspektiv har också veckan givit mig mycket. Jag tror jag har kommit att bli mer öppen för att se mer av både detaljer och helheter i mina bilder. Och detta kan man göra på samma gång! Nu återstår bara att se om jag känner att jag kan lyckas utnyttja detta i mitt eget bildskapande. En sak är dock säker – på ett eller annat sätt är jag inte samma människa som för två veckor sedan. Vågar jag säga att jag har utvecklats?

Jag är fortfarande ute på resande fot så jag återkommer med fler bilder från veckan så småningom.