Botiza – Tomas Järnetun/N

När jag tidigare varit ute och rest har det ofta insmugit sig en sorts mättnadskänsla efter en tid – en känsla av att man är nöjd och vill hem igen. En dryg vecka i gränstrakterna mellan Rumänien och Ungern födde inte denna känsla utan gav bara en önskan om mer och fler upplevelser och intryck.

Det brukade rumänska bergslandskapet har ännu inte genomgått den totala förändring som vårt eget odlingslandskap gjort under de senaste 100 åren. I ängssluttningarna, som även om man hade en modern maskinpark att tillgå skulle vara synnerligen svårbrukade, slås istället foder till djuren fortfarande nästan uteslutande med hjälp av lie. Höet torkas och lagras i stor utsträckning på plats i stora höstackar som alltså blir stående kvar över vintern ute i ängsmarkerna som minnesmonument över sommarens grönska. Det hö man tar in tidigare torkas på hässjor eller bara i enkla volmar eller högar om man så vill. Denna del av Rumänien som går under namnet Transsylvanien håller ännu på sina traditioner.

Landskapet är oerhört mångformigt och fullt av vad man som naturvårdare kallar småbiotoper och brynmiljöer, vilket sammantaget gör att förutsättningar finns för många arter med olika krav att trivas och fortleva. Många av dessa arter har också varit vanliga uppe hos oss, men har nu efter omställning till modernt åkerbaserat jordbruk kommit att bli ovanliga eller till och med hotade.

Och nej – jag tänker inte på vampyrer, några myggor var de värsta blodsugarna vi såg.

Samtidigt som landskapet i våra ögon är något av en sinnebild för ett genuint levande kulturarv och biologiskt välfungerande system så är det frukten av ett oerhört dagligt slit. Det är nästan ofattbart hur många arbetstimmar som varje år läggs ner på lieslåtter, räfsning, vändning, torkning, lagring och transport av allt ängshö som behövs för att föda de tamdjur i form av kor, hästar och får som man håller för sin överlevnad. Inte ger det heller förutsättningar för det materiella välstånd som man med all säkerhet önskar man hade. Man bor ju inte isolerat från omvärlden i den meningen även om det kanske tar tid att resa hit på knaggliga om än asfalterade vägar. Det finns exempelvis gott om mobiltelefoner i detta land, tro inte annat.

När nu infrastrukturen i form av nya förbättrade vägar sakteliga byggs ut med hjälp av utvecklingsmedel från EU innebär det också att området öppnas upp för oss hitresande turister vilket ger goda möjligheter till nya inkomster för lokalbefolkningen. Risken är förstås uppenbar att man också kommer att få se exploateringar som inte bara kolliderar med områdets nuvarande värden utan kanske också kommer att förändra karaktären på landskapet totalt. Samtidigt kan man inte undvika att fundera över att det även kommer att vara lättare för den yngre generationen att flytta bort till andra mer lockande liv. Något som långsiktigt skulle innebära dödsstöten för det av oss nordbor, som redan förlorat det, så omhuldade gamla odlingslandskapet. Men vem kan egentligen klandra någon för önskan att vilja ha ett mindre arbetssamt och kanske – som man uppfattar det – enklare liv? Vi gör nämligen precis likadant.

Men vem lever det rikaste livet och vem är lyckligast?

Mångfascetterat landskap
Bild 1, 3 & 4: Ängsmarker i Botizadalen, Karpaterna, Rumänien, den 15 juni 2011
Bild 2: Slåttergubbe (Arnica montana), Ghetar, Apusenibergen, Rumänien, den 12 juni 2011

Etikett: Botiza

Gatufotograf Järnetun V

Gatufotograf Järnetun IV

Gatufotograf Järnetun

I en annan del av världen har man andra värden

I en annan del av världen III

Livet går vidare