Biologisk mångfald i ropet – fast ändå inte

blåmes blue tit Blaumeise Parus caeruleus

Mellan hopp och förtvivlan
Blåmes (Parus caeruleus). Diptyk bestående av två dubbelexponeringar.
Trekanten, Småland, den 29 januari 2010

Klockan där borta över köksdörren tickar. Vi sitter i vårt varma och ombonade hem där vi känner oss så trygga och lyssnar. Lyssnar på ljud vi skapar själva och blir allt mer isolerade från den där främmande och gåtfulla naturen, som vi besöker på sin höjd en handfull gånger per år, om nu bara vädret tillåter vill säga.

När jordens befolkning ständigt ökar, ökar också andelen människor bosatta i städer och tätbebyggda områden som många gånger saknar en naturlig kontakt med den natur som i alla tider varit vårt hem och försett oss med livsutrymme och föda. Naturen blir till något främmande som vi i bästa fall bara har svårt att förhålla oss till och kanske i sämsta fall inte alls vet om. Inte kan man bry sig om något som man inte känner till. För fortfarande är vi många som säger oss veta att naturen alltjämt har en nödvändig roll att spela när det kommer till allas vår fortlevnad och att den därför kräver vår omsorg. Naturens tjänster behövs även för det moderna samhället och våra grannar bland växter och djur har såväl en egen livsrätt liksom en alldeles nödvändig betydelse för vår egen mänskliga vinnings skull.

På den internationella politikerarenan säger man sig vara medveten om detta och flera viktiga principbeslut har tagits under senare tid för att klargöra vikten av att vi lyckas rädda jordens fungerande ekosystem och dess biologiska mångfald.

Samtidigt är just den enskilda människan fjärmande från vår livgivande natur ett av de största problemen när det kommer till förståelse av de praktiska beslut som måste till. Beslut som ibland kan kännas obekväma för dig eller mig eller för våra plånböcker, men som är nödvändiga för våra barn.

Så hur blir det? Vartåt blåser vindarna? Samtidigt som rätt politiska beslut tas på en övergripande nivå är väldigt få beredda att satsa medel på de naturvårdsåtgärder som verkar nödvändiga. Samtidigt som det görs många storstilade insatser varje år till gagn för det vilda så trängs många arter ihop på de allt färre platser som finns kvar med fungerande natur. Det gäller även oss i Sverige och i Norden – vi som hör till de mest välbärgade folken på denna jord.

Klockan tickar…

Tillägg 2012-01-12:
I dag ger förresten regeringen ett uppdrag åt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen att beskriva Sveriges arbete med bevarande av biologisk mångfald utifrån bevarandemål för landmiljön i den strategiska planen för biologisk mångfald som antogs vid CBD:s partsmöte i Nagoya 2010. Jag tolkar det som att man vill veta om vi når upp till det som faktiskt är våra internationella åtaganden och som en större del av världens länder har ställt sig bakom.

Fortsätt läsa ”Biologisk mångfald i ropet – fast ändå inte”

I natt jag drömde…

Ofta består mina drömmar bara av lösryckta fragment eller av så många olika sammanvävda delar att de ibland börjar närma sig psykedelia. Men i natt vaknade jag mitt i en dröm som jag bara måste försöka återge.

Jag var på plats när en för många av oss känd norrman hade samlat till vad man skulle kunna kalla fotosafari. Ett helt gäng förväntansfulla naturfotografer fick förmånen att följa med på viltskådning i ett för mig okänt landskap. Vi vandrade ledigt samtalande längs en grusväg som löpte genom ett varierat skogslandskap. Vädret var fint och alla stortrivdes när vi så småningom kom fram till ett ställe där en öppen åker tog vid på höger hand. När vi kom fram till vad som nästan såg ut att vara en fasadkuliss – en ensam uthusvägg full med öppna fönstergluggar – började någon hyscha och peka ut mot åkrarna. Där, genom fönstren, mötte min syn något jag aldrig sett förut. Fälten var alldeles fyllda med vilt. Älgar, kronhjortar, rådjur beblandade sig med vildsvin och harar. Men förutom att de var så många var det också annat som gjorde att man baxnade. Älgarna sprang som besatta fram och tillbaka framför fönstrena och snart gjorde hjortarna likadant. De enda jag tyckte mig känna igen var vildsvinsflocken som långsamt drog sig bort mot skogskanten i samlad trupp. Men älgarna – snart sprang de också bakom ryggen på oss och varvade fasaden varv på varv. Jag gjorde mina tafatta försök att fånga djuren på bild, men situationen var så absurt frustrerande att jag inte fick ordning på min utrustning. Jag ville få lite skarpa bilder men använde för lång slutartid och kunde inte förmå mig till att ändra inställningarna. Snett bakom min rygg stod norrmannen lugnt med sin lilla kamera och smattrade på. Att hans bilder blev mer än OK förstod jag av hans belåtna leende. Som om inte denna störning var nog kom det nu också ett gäng mörka hundar inspringande mellan benen på oss fotografer. De flesta gjorde ingen antydan till att göra annat än att bara göra oss fotografer förvirrade innan en av de större hundarna gav sig på min högra hand. Den ryckte och slet men jag brydde mig inte så mycket annat än att jag kände att detta gör ju inte precis mitt fotografernade lättare. Så höll det på en stund innan alla djur som genom ett trollslag plötsligt givit sig av. Kvar stod ett gäng skärrade fotografer som inte riktigt visste vad vi hade upplevt och vad vi skulle tro. Jag vände mig till en kille som jag kände lite grand sedan tidigare och han menade att det häftigaste ändå var vargarna. Va, vilka vargar? Var det vargar här också, utbrast jag bestört. Hur kunde jag missa dem? Han tittade lite konstigt på mig som om jag inte riktigt var vid mina sinnens fulla bruk. Men, sade han, dom sprang ju här mellan benen på oss. Det som nu grämde mig mest var inte min sarjade högerhand eller att jag inte lyckats få några bilder vid detta makalösa tillfälle, utan det var att jag med vargar alldeles runt omkring mig inte ens hade känt igen dem!

Senare samma dag efter denna min dröm skriver Terje Hellesø dessa härliga rader om hans förhållande till våra vilda vänner. Vad säger ni om det?

Fönsterskådning. Bilden är från den 16 juni 2007.