Nu smiter jag

Så där. Då var det över för min del för denna gång. Har precis lämnat fotofestivalen i Mullsjö efter ett par intensiva, avkopplande, snurriga och inspirerande dagar. Det känns faktiskt tungt att behöva missa resten av festivalens föreläsningar och de utställningar som jag inte kom att hinna med att besöka, men jag har ju ett gott liv utanför festivalen också inser jag. 😉 Jag kan inte göra annat än att hoppas på bra redovisningar av slutet av veckan från er som har turen att få vara med om den!

Tack för denna gång och ett stort tack till alla föreläsare, utställare, festivalarbetare, värdfolk, festtivalbesökare och vänner. Tack särskilt till alla er som kom med glada och trevliga kommentarer kring min utställning och mina bilder – det har varit hur kul som helst att få möta er!. Vi ses förhoppningsvis nästa år då vi alla hoppas att ryktet spridit sig om vad som kan komma att bjudas i en liten västgötakommun en vecka i juni. Slutligen ett innerligt tack till Terje Hellesø för möjligheten för mig att få uppleva den första Mullsjö International Photo Festival på plats både som besökare och utställare. En upplevelse att bära med sig.

Jag återkommer med ett inlägg där jag ska försöka sammanfatta fler av mina intryck under festivalen.

En väg ut eller in?
(Utsikt från fönster i Kinahuset på Marston Hill där min utställning hänger till och med den 10 juni.)
Mullsjö, Västergötland, den 7 juni 2011

I natt jag drömde…

Ofta består mina drömmar bara av lösryckta fragment eller av så många olika sammanvävda delar att de ibland börjar närma sig psykedelia. Men i natt vaknade jag mitt i en dröm som jag bara måste försöka återge.

Jag var på plats när en för många av oss känd norrman hade samlat till vad man skulle kunna kalla fotosafari. Ett helt gäng förväntansfulla naturfotografer fick förmånen att följa med på viltskådning i ett för mig okänt landskap. Vi vandrade ledigt samtalande längs en grusväg som löpte genom ett varierat skogslandskap. Vädret var fint och alla stortrivdes när vi så småningom kom fram till ett ställe där en öppen åker tog vid på höger hand. När vi kom fram till vad som nästan såg ut att vara en fasadkuliss – en ensam uthusvägg full med öppna fönstergluggar – började någon hyscha och peka ut mot åkrarna. Där, genom fönstren, mötte min syn något jag aldrig sett förut. Fälten var alldeles fyllda med vilt. Älgar, kronhjortar, rådjur beblandade sig med vildsvin och harar. Men förutom att de var så många var det också annat som gjorde att man baxnade. Älgarna sprang som besatta fram och tillbaka framför fönstrena och snart gjorde hjortarna likadant. De enda jag tyckte mig känna igen var vildsvinsflocken som långsamt drog sig bort mot skogskanten i samlad trupp. Men älgarna – snart sprang de också bakom ryggen på oss och varvade fasaden varv på varv. Jag gjorde mina tafatta försök att fånga djuren på bild, men situationen var så absurt frustrerande att jag inte fick ordning på min utrustning. Jag ville få lite skarpa bilder men använde för lång slutartid och kunde inte förmå mig till att ändra inställningarna. Snett bakom min rygg stod norrmannen lugnt med sin lilla kamera och smattrade på. Att hans bilder blev mer än OK förstod jag av hans belåtna leende. Som om inte denna störning var nog kom det nu också ett gäng mörka hundar inspringande mellan benen på oss fotografer. De flesta gjorde ingen antydan till att göra annat än att bara göra oss fotografer förvirrade innan en av de större hundarna gav sig på min högra hand. Den ryckte och slet men jag brydde mig inte så mycket annat än att jag kände att detta gör ju inte precis mitt fotografernade lättare. Så höll det på en stund innan alla djur som genom ett trollslag plötsligt givit sig av. Kvar stod ett gäng skärrade fotografer som inte riktigt visste vad vi hade upplevt och vad vi skulle tro. Jag vände mig till en kille som jag kände lite grand sedan tidigare och han menade att det häftigaste ändå var vargarna. Va, vilka vargar? Var det vargar här också, utbrast jag bestört. Hur kunde jag missa dem? Han tittade lite konstigt på mig som om jag inte riktigt var vid mina sinnens fulla bruk. Men, sade han, dom sprang ju här mellan benen på oss. Det som nu grämde mig mest var inte min sarjade högerhand eller att jag inte lyckats få några bilder vid detta makalösa tillfälle, utan det var att jag med vargar alldeles runt omkring mig inte ens hade känt igen dem!

Senare samma dag efter denna min dröm skriver Terje Hellesø dessa härliga rader om hans förhållande till våra vilda vänner. Vad säger ni om det?

Fönsterskådning. Bilden är från den 16 juni 2007.