Juva gamla ben

Numera tror man sig starkt kunna härleda det släktskap mellan forntida reptiler och den moderna tidens fåglar som lades fram som idé redan 1868 av Thomas Henry Huxley, tretton år efter att man funnit det första fossilet av den välkända så kallade urfågeln Archaeopteryx.

Det är kul att läsa vad den svenske zoologen Wilhelm Leche (1850-1927) redan 1909 skrev i Människan. Hennes uppkomst och utveckling:
”Att fåglarna med sina från alla övriga ryggradsdjur så starkt afvikande yttre egenskaper med större berättigande än flertalet andra djurformer kunde göra anspråk på att rubriceras som en själfständig »klass» — detta är en sats, om hvilken de zoologiska klassifikatorerna och menige man sedan gammalt varit ense. Och dock har genom en mera kritisk värdesättning och jämförande anatomisk undersökning af dessa djurs väsentliga karaktärer numera ådagalagts, att trots den stora i ögonen fallande yttra olikhet som råder mellan en fågel och ett kräldjur det knappast finnes någon egendomlighet i fåglarnas kroppsbyggnad, som ej har sin rot i eller kan härledas ur organisationstillstånd hos kräldjuren. Ur rent anatomisk och embryologisk synpunkt, d. v. s. med hänsyn till kroppens byggnad och utveckling, måste således den redan omtalade geniale biologen Huxleys förslag att förena kräldjur och fåglar till en med de öfriga ryggradsdjursklasserna likvärdig kategori anses gifva det mest adekvata uttrycket för fåglarnas ställning.

Fåglarna äro nämligen ingenting annat än kräldjur, som förvärfvat flygförmåga. Fågeltypen är blott en modifikation af kräldjurstypen, enär det just är den afvikande arten af ställflyttning: rörelsen i luften, som framkallat afvikelserna från kräldjuren. Flygförmågan har genomsyrat fågelns hela kroppsbyggnad och i viktiga afseenden ställt denna på ett funktionellt högre plan. Sålunda har studiet af fosterutvecklingen ådagalagt, att fåglarnas kanske mest i ögonfallande särmärke: fjädrarna ej äro något annat än en vidare utbildning af kräldjurens fjäll. Med fjäderbeklädnaden åter står förvärfvet af en högre kroppstemperatur i samband: till skillnad från kräldjuren äro fåglarna varmblodiga, d. v. s. kroppens värmealstring är så betydande, och den fjäderbeklädda huden förmår hindra en starkare värmeutstrålning, så att kroppstemperaturen håller sig i det närmaste konstant och endast i ringa grad är beroende af den omgifvande luftens värmegrad. Blodets härmed sammanhängande fullständigare syrsättning möjliggöres därigenom att vissa anordningar i blodomloppsorganen, som kräldjuren hafva gemensamma med de lägre ryggradsdjuren, hos fåglarna uppnått en högre utbildning. Såsom en följd af de större fordringar, som ett mera kompliceradt lefnadssätt — den högre utbildningen af yngelvård och af könslif samt flygförmågan — ställer på hjärnan, har också denna, särskildt stora och lilla hjärnan, hos fåglarna uppnått en högre utveckling än hos kräldjuren…”

Först under 1990-talet kunde flertalet fossil fylla upp glappet mellan en grupp dinosaurier som kallas dromaeosaurier och vår tids fåglar. Men evolutionen verkar aldrig varit enkel och direkt utan ständigt förgrenad med mängder av mellanformer som bildats och dött ut.

—

Släktbandet mellan kräldjuren och fåglarna verkar ju inte alls långsökt när man tar och tittar på fåglarnas fotbeklädnad. Ser ni vilka (l)juva ormben? Juvenil rörhöna närmare bestämt. Det är till och med så att jag själv med min reptilhjärna känner ett visst släktskap måste jag säga.

Rörhöna (Gallinula chloropus).
Kalmar, den 10 augusti 2010.

Varför trillar saker alltid neråt?

Jag skrattar alltid lika hejdlöst varje gång jag hör dessa sköna lirare förklara för oss hur saker hänger ihop.  Här är ytterligare bevis som ofrånkomligen styrker Darwins teser. Det är bara att ta till sig.

Vårt gemensamma ursprung

 

SVT skriver att forskare har beskrivit den äldsta kända arten inom människolinjen som man har hittills kunnat göra sig en något så när fullständig bild av. Hon har fått namnet Ardipithecus ramidus och levde för 4,4 miljoner år sedan, i Great Rift Valley i norra Etiopien. Arten liknar ingen annan nu levande art och bedöms kunna vara urmodern till den utvecklingsgren som via släktet Australopithecus sedan leder fram till vårt släkte Homo för drygt 2 miljoner år sedan och vår egen art, som enligt de senaste rönen tycks se dagens ljus för runt 200 000 år sedan.  A. ramidus liknar egentligen inte heller alls våra tiders schimpaser som man annars trott att vår gemensamma urmoder gjorde. Snarare tror forskarna nu att schimpanserna utveklats i lika hög grad parallellt vid sidan av människan under årmiljonerna. Här står i varje fall forskarvärlden i dagsläget.

Det är alltid spännande för en stackars modern människa att försöka sig på att föreställa sig dessa historiska skeenden och inte minst – tidsbegrepp. Om än hart när omöjligt skulle jag säga. Jag tror helt enkelt inte att vi är skapta för att fullt ut kunna begripa.

Kanske då inte så konstigt att andra valt att stå fast vid uppfattningen att människan tillkom då Gud skapade världen, precis som det står återgivet i Första Mosebok. Med andra ord, det gick på sex dagar och skapelsen inleddes den 23 oktober år 4004 f.Kr., en skattning de bibeltrogna kommer fram till genom att följa de släktled som återges i Bibeln. På Creation Museum, skapelsemuseet i Petersburg, Kentucky som är ett museum tillägnat Bibelns skapelseberättelse blir det därför nu bara fler och fler arter att ställa till samlingarna, bredvid alla de fredliga dinosaurier som innan syndafallet levde i harmoni tillsammans med människan. Det var också innan många av dem kom att bli rovdjur och sedan bevisligen dö ut. (För det är vi väl överens om att dom har gjort?)

Jag blir alltid fundersam då jag stöter på människor som är orubbligt tvärsäkra i sin uppfattning oavsett vad det gäller. Ibland har jag visserligen fått höra att jag är den som tror mig veta bäst. Jag brukar då säga att jag personligen inte är lika övertygad om att jag har rätt som jag är att andra har fel. 🙂

Klart är i vilket fall som helst att ju mer man lär sig om komplexiteten i vår natur och i alla biologiska system, ja i livet helt enkelt, desto mer klar blir man över att man kanske inte sitter inne med alla sanningar. Fast jag håller på Darwin! Det har jag sagt förut.

”Kunskapen är stolt över att den vet så mycket.
Visdomen är ödmjuk över att den inte vet mer.”
William Cowper

—

Spår av en man med urtidsgener. Självporträtt från 14 oktober 2006. (Lätt bildbehandlat.)

Skatans evolutionära utveckling

Men, frågar sig då vän av ordning efter att ha studerat det förra inlägget, är inte detta tänkt att vara en bildblogg? Jo, visst är detta avsikten.

Jag vill bara fortsätta mitt evolutionära resonemang med att kungöra resultaten av mina egna empiriska studier i ämnet, vilka kommit att inrikta sig mot de olika taxa av skata som uppehåller sig i mitt hemområde. Efter idogt studerande har det visat sig att inte mindre än fem för vetenskapen tidigare helt okända varianter av skata här står att finna. Fler dyker dessutom upp så fort man tänker till, så här rör det sig om höghastihetsevolution. Det handlar vid sidan av nominatformen av skata (Pica pica) om följande (enligt egen namngivning, vilken ännu inte helt vunnit full vetenskaplig acceptans ska tilläggas):

skorp (Pica corax) – stor svart skata med en v-formad stjärt stor som ett dasslock.
skuv (Pica bubo) – svårsedd, men sitter uppe hela nätterna och hostar.
skarv (Pica crocorax) – liknar nominatrasen, men har ett avvikande beteende genom att den har för vana att sitta på hustaken med utsträckta vingar och se otäck ut.
skara (Pica ararauris) – skata som vill vara en ara. Förefaller vara en anpassning till de årligt återkommande karnevalsfirandena här i byn. Dessa brukar främst utmärka sig genom ponnyridning och sockervaddsförsäljning. Byfirandena alltså! För bild på fågeln, se nedan.

Skara (Pica ararauris)

……. 
Så, då var man på banan igen efter tidigare virrande i djuplodande filosofiska och bildlösa funderingar…

Darwinåret 2009

Ni är väl uppdaterade med att 2009, förutom att vara Naturens år, också är proklamerat till Darwinåret. Det är precis 200 år sedan Charles Darwin föddes och 150 år sedan han gav ut boken ”Om arternas uppkomst”. Med koppling till detta har chefen för DN:s vetenskapsredaktion Karin Bojs skrivit en intressant krönika med titeln ”Evolutionen fungerar överallt”. 

Ju mer man tänker på det, desto mer fascinerande tycker jag det är att man för 150 år sedan, med rådande inställning till naturvetenskapen, lyckades komma fram till så banbrytande slutsatser. En man lägger fram en kättersk evolutionsteori som efter alla dessa år av intensivt forskande i princip, och med endast några smärre justeringar, fortfarande stärker sin ställning som den främsta och enda egentliga förklaringsmodellen för hur vi och all vår omgivande biologiska mångfald blivit till. Sen betyder det ju inte att det för den skull behöver bli fullt begripligt för oss. Inte minst detta med långa tidshorisonter är något vi människor har svårt för att fullt sätta oss in i. Vissa tänker ju inte längre än till denna mandatperiod och andra ser inte längre än till nästa löning.

I väster ligger ett stort och inflytelserikt land där det visar sig att runt en tredjedel av invånarna inte tror att jordens existerade för mer än 6000 år sedan. Så säger nämligen den enda källa till information som man som kreationist sätter sin tilltro till. För egen del anser jag att en sund dos av tvivel är något som vi alla behöver och det gäller även det som blivit vetenskapliga sanningar. Men står bara vetenskapen på en solid och öppen grund så är den åtminstone min ledstjärna. Det är ju därför jag kallar mig naturvetare. Sen måste man ändå vara ödmjuk inför det faktum att vi inte har svaret på alla mysterier och frågor. Hur roligt det nu vore om det var så… Se bara på mig! Sätt ett par slagrutepinnar i händerna på mig och de ger utslag genom att slå ihop på jämna mellanrum alldeles utan min medvetna medverkan. Jag är alltså vad man skulle kunna kalla en tvivlande slagruteman.

Man skulle ju bara önska att fler kunde vara lite mer öppna för nya intryck och olika sanningar. För det är ju utan tvekan så att det också förekommer tjockpannade naturvetare.

Eller som en duktig tänkare vid namn Tage Danielsson uttryckte sig: Utan tvivel är man inte riktigt klok.