Ett av Sveriges mest rara djur

större ekbock (Cerambyx cerdo)

Det är en sån där kväll där värmen liksom aldrig tycks ta slut. Termometern visar fortfarande 24 grader fast klockan har passerat nio och skymningen är under intågande. Under de månghundraåriga gamla ekarna har inte solen nått på en god stund vilket gör att man nu vågar krypa fram. För även om man hör till de största av sitt slag, är man ändå liten nog för att behöva oroa sig för att bli någons kvällsvard. Men nu tar man sig fram, möter den värmande sommarluften och kan för första gången i livet sträcka på ben och antenner och ta in den omgivning som redan under flera år varit ens hem.

Större ekbock (Cerambyx cerdo)
Halltorps hage, Öland, Sweden, den 8 juli 2014

Jag hämtar lite mer information från åtgärdsprogrammet för krypet i fråga, med vännen och kollegan dr Hedin som författare:

Större ekbocken hör till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae). Den större ekbocken är i huvudsak en europeisk art. I Sverige är den funnen i Skåne, Blekinge, Halland, Småland och på Öland. Internationellt sett kan man konstatera att större ekbocken idag är sällsynt och starkt hotad i stora delar av Europa. Arten är utdöd i Belgien, Danmark, Holland, Luxemburg och Storbritannien. Larverna utvecklas under barken och i veden av levande, solexponerade jätteekar. Minskningen av artens livsmiljö och ett ökat avstånd mellan lokaler med lämpliga ekar är troliga huvudorsaker till artens tillbakagång. Igenväxning av ekdominerade betesmarker har sannolikt också bidragit.

I Europeiska unionens habitatdirektiv är arten upptagen både i bilaga II (djur- och växtarter av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses) och i bilaga IV (djur- och växtarter av gemenskapsintresse som kräver noggrant skydd). Större ekbocken är fridlyst och anges som akut hotad (CR) enligt den svenska rödlistan (som är en samlad bedömning av risken för att enskilda arter dör ut). Den enda kända nuvarande populationen finns i Halltorps hage på Öland.

Olika skepnader

Mosippa

Där den sköna mosppan står, med sina nu mörkt purpurfärgade överblommade kronblad, lätt böjd under tallarnas överinseende och utan att framhäva sig i onödan, där viker nästan de grällt gula våradonisarna ut sig på den öppna ängen i all sin iver att locka uppmärksamhet. Kan jag tycka ibland…

Våradonis (Adonis vernalis)

Öländska mosippor och våradonis
Valborgsmässoafton, den 30 april 2011

Färglös

I vårsolens skarpa sken kan man ibland känna sig aningen slö och färglös. Kanhända är det en moteffekt till följd av den långa vinterns avsaknad av tallkottskörtelstimuli som blir tydlig nu när melatonintillförseln åter börjar strypas för att vi tvärtom ska hålla oss mer vakna än tidigare. För man får ju hoppas att färglösheten inte är ett tecken på någon djupare personlighetskaraktär. I stället sätter vi vår förhoppning till att man snart, som naturen i övrigt, åter kommer att blomma ut och grönska. Se bara på sandödlan – vid denna tid har hannarna snart genomgått sitt årliga förvandlingsnummer och börjat lysa i klaraste grönt.
Bara en sån sak!

Solbadande sandödla. Björnö naturreservat, Småland, den 25 april 2010.