Ett störande element

Tänk om allt vore perfekt,
utan störande element,
vore livet perfekt då?

Svamp
Kalmar, Småland, den 15 augusti 2011

Kvar är ett bleknat minne

De små grodorna har gått hem och lagt sig…

Trekanten, Småland, den 25 juni 2010.

Det var som en dans bort i vägen

De hade vuxit upp sida vid sida och hade väl därför alltid varit medvetna om varandra, även om de också alltid hade kommit att hålla sig på varsin kant. Så hade det bara blivit. De delade ändå samma erfarenheter. De kunde minnas samma vandrare som lånat deras väg för en kort stund, de hade mött samma fågelsång under den späda ungdomsvåren och hade känt samma svalkande och livgivande regndroppar mot sig under ljumma försommarkvällar. Allt eftersom dagarna passerade förbi skedde en utveckling som innebar att slutligen, vid sommarens annalkande avsked, stod de där vid vägkanten, mogna, utan att någon riktigt insett hur det gått till.

Bredvid dem låg vägen. Den sirligt slingrande vägen som ledde bort och lockade till spännande upplevelser i en annan värld. Många gånger hade båda önskat en möjlighet att följa med på de resor de bara kunnat betrakta andra göra.

Men nu var alla dessa tankar borta och kändes plötsligt helt ointressanta. Det var här de hörde hemma. Det var här och nu som upptog allt intresse och fyllde allt medvetande. En överväldigande känsla av gemenskap steg upp i de bådas smäckert utsträckta kroppar. Utan ett ord var de helt införstådda med att det nu var dags. Hanhon sträckte sig ändå över till honhan och viskade försiktigt: ”Kom ska vi blomma!” Honhan fnissade förläget, men tog hanhonom på orden och lät sig sakta svajas med av vinden i en försiktig dans.

Över nejden gick låten av spelet och skratten – vill du ha mig, så har du mig här!

—

Två hundäxingar i blom. Småland, den 19 augusti 2009.

En naturfotograf ska bara ta naturbilder

Eftersom den allmänna uppfattningen är att man som naturfotograf ska hålla sig vid sin läst så brydde jag mig inte om att denna vackert skulpterade stock satt som kvarnhäst på en öländsk stubbkvarn. Ni vet dom där typiska öländska väderkvarnarna där man vred hela kvarnhuset för att ställa in vingarna rätt i vind. Man skulle ha kunnat inbilla sig att sedan länge bortgångna fårade händer satt sina avtryck i det sargade virket. Att larmet från en dåtida febril aktivitet med skrammel från oxkärror, kvarnstenar och släpandet av säckar upp och ner för smala trappor nu stod i fullständig kontrast mot den stillhet som mötte mig. En stillhet som endast bröts av svalornas lättsamma tjatter.

Allt detta lät jag passera obemärkt när jag gjorde min bild på denna träbit, denna mossa och detta gräs.

Lerkaka, Öland, den 25 juli 2009.

Rester från i fjol

Det finns ju vissa saker som man inte kan avhålla sig från. Som att fotografera årets första blåsippor. Det har jag också gjort, men några såna bilder tänkte jag inte alls bjuda på. De blev inte tillräckligt spännande för det. Och det var kanske inte heller därför jag tog dem. Ljuset var inte särskilt roligt, jag hade egentligen inte tid och en massa andra ursäkter har jag. Det vara bara det att bilderna skulle tas. Men, jag hoppas få återkomma till blåsipporna…

Under en liten promenad idag blev jag plötsligt stående mitt på en öppen gräsyta. Fjolårsgräset drog min uppmärksamhet till sig. De ljusa tussarna av torkade strån såg så inbjudande ut att de inte heller gick att bara gå förbi.

Det är nästan så man längtar till sommaren…

…fast bara nästan…

Fästing med luktorganen (som sitter på benen) i högsta hugg.
Småland den 27 maj 2007.