Nuet är länkat med framtiden och det förflutna

”So the present is linked with past and future,
and each living thing with all that surrounds it.”

RACHEL CARSON, The Edge of the Sea

Det bruna vattnet är hämtat ur Brunnsjön i södra Småland. Den är en så kallad referenssjö som inte kalkas trots sitt försurade tillstånd – helt enkelt för att man genom kontinuerliga provtagningar ska kunna följa utvecklingen i ett okalkat vatten. Den 10 ha stora sjön med sitt maxdjup på 13 meter är en mörk och kall boning för de abborrar, gäddor, braxar, mörtar och sarvar som ändå finns här. Solens strålar når dock inte långt ner i det humusfärgade, eller ska vi kalla det colafärgade, vattnet utan siktdjupet är maximalt 1, 5 meter, vilket kan förklara avsaknaden av undervattensvegetation och en såväl artfattigt som mängdfattigt växtliv i övrigt.

Varför då så brunt vatten? När förnan (dvs döda växt- och djurrester) från barrskogarna bryts ned bildas löst organiskt material där största delen utgörs av gul och brunfärgade humusämnen som sedan mer eller mindre lätt transporteras ut med regnet till närmsta vatten. Under senare år har vi särskilt i södra Sverige sett en trend med allt ökade humushalter i våra vatten – man talar om en brunifiering av våra vatten. Det har ett komplicerat orsakssamband som inkluderar ökad nederbörd och andra klimatfaktorer, minskade nedfall av försurande ämnen som under ett antal år gjort att humusämnena bundits hårdare i marken, storskaliga förändringar av markanvändningen med utdikningar och plantering av större arealer gran på tidigare blandskogar. Samtidigt diskuteras om den brunifiering vi nu ser är ett tillfälligt resultat av en återhämtningsprocess efter ett antal decennier med försurning eller om det är så att vi även historiskt haft detta brunfärgade vatten.

”Nuet är länkat med framtiden och det förflutna,
precis som varje levande varelse hör samman med allt som omger den.”

Humöst vatten
Brunnsjön, Småland, den 15 augusti 2011

In a world of contradictions

I veckan som gått har förra veckans vårflod så sakteliga mattats av. Än är det visserligen bra fart på det bruna vattnet i mina hemtrakter. I dag blev jag så fascinerad av hur olika färgskiftningar vattnet kunde ta då det blev genomlyst av solljuset vid ett fall ett stycke här hemifrån. En del gyllene bärnstensbrunt av alla humusämnen i vattnet, en del kallt silverblått av himlens speglingar och vissa partier rent blänkande vitt. Speglar i mitt tycke livets många motsägelser. Det varma och det kalla. Det rörliga och det statiska. Det levande och det döda.

I en värld av motsägelser. Ljungbyån, Krankelösa, Småland, Sweden, den 9 april 2010.

Rekommenderad musik: Craig Armstrong – Inhaler (As If To Nothing, 2002)

Uppdatering 2010-04-12: Bilden blev utvald som Veckans bild-bubblare av Terje på hans blogg. Tack för det, Terje!

Är naturfotografer en samling obotliga naturromantiker?

 

Det finns naturligtvis lika många olika skäl att fotografera natur som det finns naturfotografer. Något som troligen förenar i princip alla är ändå fascinationen och kärleken till det liv vi har omkring oss och som ju faktiskt också är en förutsättning för vår egen existens. Det kanske då inte är så märkligt när allt kommer omkring att så många människor känner för att skapa bilder som är riktiga sinnebilder för den natur vi önskar vi ständigt hade omkring oss. Naturfotografin fyller helt enkelt ett behov hos många fotografer liksom hos många bildbetraktare som lever i kontakt med naturen (eller med verkligheten i mina ögon).

När Göran Segeholm i en krönika i senaste numret av Kamera & Bild hävdar naturfotografins vacklande hälsa anar jag ett visst avståndstagande från genren som sådan. En öppen fråga är om det sker så mycket mer av utveckling inom exempelvis sport- eller porträttfotografin? Jag väljer nog ändå att tolka Görans ord som varande lite av en spark i ändan på en naturfotogenre som fortfarande engagerar många, även icke-fotografer, men som ändå naturligtvis mår väl av ett stadigt mått av fortlöpande utveckling. Och detta finns ju!

Sedan är det en sak att många, inklusive en annan, nog skulle vinna på att försöka tänka mer idébaserat för att skapa bilder som är mer än bara enstaka utsnitt ur en vacker natur. Och som Göran är inne på i sin krönika att i naturbilderna också utveckla en tydligare koppling mellan mig som människa och min natur.

Nu går vi ut och trampar upp nya spår till naturfotografins ära.
Och fortsätter vara naturromantiker!

Bilden är från Ljungbyån, Småland, den 9 september 2008.

—

Fler kommentarer till Görans krönika hittar ni här:

• Nic Kruys – En kur för naturfoto och naturvården!
• Magnus Lindbom – Är naturfotografin på väg att dö?
• Johhny Buchwald – Naturfotografins död..?