Det är en sån där kväll där värmen liksom aldrig tycks ta slut. Termometern visar fortfarande 24 grader fast klockan har passerat nio och skymningen är under intågande. Under de månghundraåriga gamla ekarna har inte solen nått på en god stund vilket gör att man nu vågar krypa fram. För även om man hör till de största av sitt slag, är man ändå liten nog för att behöva oroa sig för att bli någons kvällsvard. Men nu tar man sig fram, möter den värmande sommarluften och kan för första gången i livet sträcka på ben och antenner och ta in den omgivning som redan under flera år varit ens hem.
—
Jag hämtar lite mer information från åtgärdsprogrammet för krypet i fråga, med vännen och kollegan dr Hedin som författare:
Större ekbocken hör till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae). Den större ekbocken är i huvudsak en europeisk art. I Sverige är den funnen i Skåne, Blekinge, Halland, Småland och på Öland. Internationellt sett kan man konstatera att större ekbocken idag är sällsynt och starkt hotad i stora delar av Europa. Arten är utdöd i Belgien, Danmark, Holland, Luxemburg och Storbritannien. Larverna utvecklas under barken och i veden av levande, solexponerade jätteekar. Minskningen av artens livsmiljö och ett ökat avstånd mellan lokaler med lämpliga ekar är troliga huvudorsaker till artens tillbakagång. Igenväxning av ekdominerade betesmarker har sannolikt också bidragit.
I Europeiska unionens habitatdirektiv är arten upptagen både i bilaga II (djur- och växtarter av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses) och i bilaga IV (djur- och växtarter av gemenskapsintresse som kräver noggrant skydd). Större ekbocken är fridlyst och anges som akut hotad (CR) enligt den svenska rödlistan (som är en samlad bedömning av risken för att enskilda arter dör ut). Den enda kända nuvarande populationen finns i Halltorps hage på Öland.
Tomas Järnetun/N 
