Vårt gemensamma ursprung

 

SVT skriver att forskare har beskrivit den äldsta kända arten inom människolinjen som man har hittills kunnat göra sig en något så när fullständig bild av. Hon har fått namnet Ardipithecus ramidus och levde för 4,4 miljoner år sedan, i Great Rift Valley i norra Etiopien. Arten liknar ingen annan nu levande art och bedöms kunna vara urmodern till den utvecklingsgren som via släktet Australopithecus sedan leder fram till vårt släkte Homo för drygt 2 miljoner år sedan och vår egen art, som enligt de senaste rönen tycks se dagens ljus för runt 200 000 år sedan.  A. ramidus liknar egentligen inte heller alls våra tiders schimpaser som man annars trott att vår gemensamma urmoder gjorde. Snarare tror forskarna nu att schimpanserna utveklats i lika hög grad parallellt vid sidan av människan under årmiljonerna. Här står i varje fall forskarvärlden i dagsläget.

Det är alltid spännande för en stackars modern människa att försöka sig på att föreställa sig dessa historiska skeenden och inte minst – tidsbegrepp. Om än hart när omöjligt skulle jag säga. Jag tror helt enkelt inte att vi är skapta för att fullt ut kunna begripa.

Kanske då inte så konstigt att andra valt att stå fast vid uppfattningen att människan tillkom då Gud skapade världen, precis som det står återgivet i Första Mosebok. Med andra ord, det gick på sex dagar och skapelsen inleddes den 23 oktober år 4004 f.Kr., en skattning de bibeltrogna kommer fram till genom att följa de släktled som återges i Bibeln. På Creation Museum, skapelsemuseet i Petersburg, Kentucky som är ett museum tillägnat Bibelns skapelseberättelse blir det därför nu bara fler och fler arter att ställa till samlingarna, bredvid alla de fredliga dinosaurier som innan syndafallet levde i harmoni tillsammans med människan. Det var också innan många av dem kom att bli rovdjur och sedan bevisligen dö ut. (För det är vi väl överens om att dom har gjort?)

Jag blir alltid fundersam då jag stöter på människor som är orubbligt tvärsäkra i sin uppfattning oavsett vad det gäller. Ibland har jag visserligen fått höra att jag är den som tror mig veta bäst. Jag brukar då säga att jag personligen inte är lika övertygad om att jag har rätt som jag är att andra har fel. 🙂

Klart är i vilket fall som helst att ju mer man lär sig om komplexiteten i vår natur och i alla biologiska system, ja i livet helt enkelt, desto mer klar blir man över att man kanske inte sitter inne med alla sanningar. Fast jag håller på Darwin! Det har jag sagt förut.

”Kunskapen är stolt över att den vet så mycket.
Visdomen är ödmjuk över att den inte vet mer.”
William Cowper

—

Spår av en man med urtidsgener. Självporträtt från 14 oktober 2006. (Lätt bildbehandlat.)

Darwinåret 2009

Ni är väl uppdaterade med att 2009, förutom att vara Naturens år, också är proklamerat till Darwinåret. Det är precis 200 år sedan Charles Darwin föddes och 150 år sedan han gav ut boken ”Om arternas uppkomst”. Med koppling till detta har chefen för DN:s vetenskapsredaktion Karin Bojs skrivit en intressant krönika med titeln ”Evolutionen fungerar överallt”. 

Ju mer man tänker på det, desto mer fascinerande tycker jag det är att man för 150 år sedan, med rådande inställning till naturvetenskapen, lyckades komma fram till så banbrytande slutsatser. En man lägger fram en kättersk evolutionsteori som efter alla dessa år av intensivt forskande i princip, och med endast några smärre justeringar, fortfarande stärker sin ställning som den främsta och enda egentliga förklaringsmodellen för hur vi och all vår omgivande biologiska mångfald blivit till. Sen betyder det ju inte att det för den skull behöver bli fullt begripligt för oss. Inte minst detta med långa tidshorisonter är något vi människor har svårt för att fullt sätta oss in i. Vissa tänker ju inte längre än till denna mandatperiod och andra ser inte längre än till nästa löning.

I väster ligger ett stort och inflytelserikt land där det visar sig att runt en tredjedel av invånarna inte tror att jordens existerade för mer än 6000 år sedan. Så säger nämligen den enda källa till information som man som kreationist sätter sin tilltro till. För egen del anser jag att en sund dos av tvivel är något som vi alla behöver och det gäller även det som blivit vetenskapliga sanningar. Men står bara vetenskapen på en solid och öppen grund så är den åtminstone min ledstjärna. Det är ju därför jag kallar mig naturvetare. Sen måste man ändå vara ödmjuk inför det faktum att vi inte har svaret på alla mysterier och frågor. Hur roligt det nu vore om det var så… Se bara på mig! Sätt ett par slagrutepinnar i händerna på mig och de ger utslag genom att slå ihop på jämna mellanrum alldeles utan min medvetna medverkan. Jag är alltså vad man skulle kunna kalla en tvivlande slagruteman.

Man skulle ju bara önska att fler kunde vara lite mer öppna för nya intryck och olika sanningar. För det är ju utan tvekan så att det också förekommer tjockpannade naturvetare.

Eller som en duktig tänkare vid namn Tage Danielsson uttryckte sig: Utan tvivel är man inte riktigt klok.