Födda till orginal

Dagens citat i morgontidningen kan jag inte låta bli att delge er:

Födda till orginal, hur kommer det sig att vi dör som kopior?” (Edward Young)

Man ju verkligen låta tanken kretsa kring denna frågeställning en stund. För det första tycker jag att man som förälder bara kan skriva under på att det nyfödda barnet verkligen är just ett orginal redan från början. Det är riktigt fascinerande hur mycket av unik personlig prägel som redan finns inbyggt i oss när vi för första gången ser dagens ljus. Sedan kommer naturligtvis mycket av livet att handla om att lära oss att anpassa sig till omgivningen och till gällande regler och normer. Här får vi helt olika skolning beroende på var och i vilket sammanhang vi växer upp. En naturvetenskaplig analys gör kanske gällande att det ur ett evolutionärt perspektiv handlar om att individen tar till sig av människokollektivets samlade erfarenheter för att det är denna strategi som i förlängningen också bäst gagnar möjligheterna att sprida just sina gener vidare. Det är den unika förmågan att vidarebefodra ny kunskap mellan generationer som i många avseenden skiljer oss från de flesta andra djur. Det är väl också precis detta, tillsammans med vårt grundläggande flockbeteende, som är anledningen till att vi som individer har en sådan förmåga att anpassa oss efter vår närmaste omgivning. Att sticka ut, att avvika är en högst osäker taktik som till och med skulle kunna vara livsfarlig eftersom vi då vi riskerar att bli stående ensamma, vilket alltid kräver så mycket mer av oss. Därför finns det ett inbyggt behov hos oss att vinna andras gillande och att smälta in och accepteras av det som vi betraktar som vår grupp eller vår flock – eller kanske då att bli lite av kopior på bekostnad av vår orginalitet.

Det är ju tur att detta gäller alla människor utom oss fotografer. Vi gör ju nämligen inget annat än utvecklar vår personliga särart… Hehe…

Kajor – lika som svarta vinbär. Högsby, Småland, den 21 mars 2006.

Vårt gemensamma ursprung

 TomastexturIMG_2060

SVT skriver att forskare har beskrivit den äldsta kända arten inom människolinjen som man har hittills kunnat göra sig en något så när fullständig bild av. Hon har fått namnet Ardipithecus ramidus och levde för 4,4 miljoner år sedan, i Great Rift Valley i norra Etiopien. Arten liknar ingen annan nu levande art och bedöms kunna vara urmodern till den utvecklingsgren som via släktet Australopithecus sedan leder fram till vårt släkte Homo för drygt 2 miljoner år sedan och vår egen art, som enligt de senaste rönen tycks se dagens ljus för runt 200 000 år sedan.  A. ramidus liknar egentligen inte heller alls våra tiders schimpaser som man annars trott att vår gemensamma urmoder gjorde. Snarare tror forskarna nu att schimpanserna utveklats i lika hög grad parallellt vid sidan av människan under årmiljonerna. Här står i varje fall forskarvärlden i dagsläget.

Det är alltid spännande för en stackars modern människa att försöka sig på att föreställa sig dessa historiska skeenden och inte minst – tidsbegrepp. Om än hart när omöjligt skulle jag säga. Jag tror helt enkelt inte att vi är skapta för att fullt ut kunna begripa.

Kanske då inte så konstigt att andra valt att stå fast vid uppfattningen att människan tillkom då Gud skapade världen, precis som det står återgivet i Första Mosebok. Med andra ord, det gick på sex dagar och skapelsen inleddes den 23 oktober år 4004 f.Kr., en skattning de bibeltrogna kommer fram till genom att följa de släktled som återges i Bibeln. På Creation Museum, skapelsemuseet i Petersburg, Kentucky som är ett museum tillägnat Bibelns skapelseberättelse blir det därför nu bara fler och fler arter att ställa till samlingarna, bredvid alla de fredliga dinosaurier som innan syndafallet levde i harmoni tillsammans med människan. Det var också innan många av dem kom att bli rovdjur och sedan bevisligen dö ut. (För det är vi väl överens om att dom har gjort?)

Jag blir alltid fundersam då jag stöter på människor som är orubbligt tvärsäkra i sin uppfattning oavsett vad det gäller. Ibland har jag visserligen fått höra att jag är den som tror mig veta bäst. Jag brukar då säga att jag personligen inte är lika övertygad om att jag har rätt som jag är att andra har fel. 🙂

Klart är i vilket fall som helst att ju mer man lär sig om komplexiteten i vår natur och i alla biologiska system, ja i livet helt enkelt, desto mer klar blir man över att man kanske inte sitter inne med alla sanningar. Fast jag håller på Darwin! Det har jag sagt förut.

Kunskapen är stolt över att den vet så mycket.
Visdomen är ödmjuk över att den inte vet mer
.”
William Cowper

Spår av en man med urtidsgener. Självporträtt från 14 oktober 2006. (Lätt bildbehandlat.)