Människan är den smartaste. Och den dummaste!

Människan är den smartaste. Och den dummaste!
Tilda Järnetun, 2012

Jag citerar min elvaåriga dotter efter att hon precis sett inledningsavsnittet av Fridlyst på SVT. Mattias Klum lyfter fram den rent ut sagt sorgliga situationen för Borneos regnskogar och dess naturliga invånare. Och detta bara för att vi ska få billiga och långlivade palmoljedrypande kakor på ICA.

Den senaste veckan har vi också läst om striden kring den gotländska Ojnareskogen (nu tillfälligt avbruten), där vår miljölagstiftning, eller uttolkningen av densamma, ännu inte varit skarp nog att förhindra oåterkallelig skada på betydande svenska naturvärden. Vi har läst om hur indianer av ursprungsfolket  yanomami i norra Amazonas mördats av guldjägare på jakt efter snabba pengar. Multiresistent TBC som klarar att stå emot våra mest kraftiga antibiotika fortsätter att öka i alarmerande hög takt mycket på grund av allt för lättvindig användning i sjukvården och inte minst inom livsmedelsindustrin.

Det är inte lätt att känna hopp för mänskligheten. Understundom när klarsyntheten slår till tvingas man konstatera att vår art beter sig just som de allra enklaste organismerna – nyttjar kortsiktigt de resurser som står till buds, för att sedan…

”Give any one species too much rope
and they’ll fuck it up.”
(Roger Waters, The tide is turning, 1987)

Vådligt möte

Det hade regnat och åskat i två dygn då expeditionen styrde mot norra delen av ön. Marken var fortfarande indränkt i väta och borta var nu den tidigare tropiska hettan. Där vid det stormande havets rand strömmade det klaraste sötvatten fram, sprunget direkt ur underjorden ur de uppsvallade klapperstenarna ett stycke upp mot land. Det forcerande vattnet formade en rännil som följde sprickbildningarna i berggrunden. I en bred spricka vidgades strömmen till en djupare vattenfylld håla. Det var här en av expeditionsmedlemmarna gjorde upptäckten. En slingrande kropp hade tagit sin tillflykt till det vattenfyllda hålrum som bildats under ett stenblock. Utan fruktan plockade fotografen, som snabbt meddelats, fram sin utrustning, satte ned sina fötter bara centimetrar från det livbringande vattnet. Efter endast en kort stunds väntan kom den första rörelsen, helt utan föraning. Det bepansrade ormhuvudet steg långsamt upp ur vattnet och blev stilla med inte mycket mer än ögon, näsborrar och mun över vattenytan. Den andades och sög in intryck med hjälp av sin tudelade tunga som snabbt draperade luften just över vattenytan. Snart steg den ned i vattnet igen bara för att lika överraskande som den dykt upp första gången nu sticka upp sitt anlete på den andra sidan av blocket, nu mycket närmare fotografen som utan tanke på konsekvenserna lade sig ned på sin sida parallellt med vattendraget. Det enda ljud som hördes vid sidan av havets näraliggande brus, var kamerans slutare som jobbade då fotografen långsamt närmade sig den vaksamma reptilen. När som helst kunde hugget komma, det visste fotografen, men nu fick ingenting komma emellan honom och bilden. En isande vindil kom farande över platsen och kom också att krusa det silverblanka vattnet. En krusning som trollade bort ormkroppen med sina mörkfläckade bukplåtar mot det likaledes mörkfläckiga berget på vattensamlingens botten. Bilden var gjord. Ett lika försiktigt tillbakadragende från fotografens sida fick till följd att ormen efter en stunds fortsatt vakande plötsligt bestämde sig för att lämna vattnet och söka sig upp mot torrare mark. Ett vådligt möte var över för denna gång…

(Förresten vill jag passa på att hälsa till Mattias Klum och hans kungskobror!) 🙂

ELLER

Under familjens semesterresa till Gotland tog vi en tur upp mot kusten vid Bästeträsk på norra delen av ön. Vädret inbjöd inte till bad så det fick bli ett strandbesök för att se på de insvallande vågorna i stället. Brorsonen fick se en orm krypa ned och gömma sig under en sten nära stranden där det rann vatten från regnet de tidigare två dagarna. Efter en kort stund dök det upp ett litet snokhuvud. En brun snok med orangefärgade nackfläckar och mörka fläckar i rader på ryggen, vilket är ganska typiskt för den underart av snok som finns på Gotland även om den också förekommer i en närmast helt svart form. Gotlandssnoken lever av att fånga grodor, salamandrar och fisk såväl i sötvatten som ute i det bräckta Östersjön. Vår snok dök några gånger men kom lika snart upp igen för att hämta luft. Väl uppe gick den att komma riktigt nära. När den blev stående i vattnet kom snokens gamla namn ”vattensnok” ju att passa in ganska bra.

Vådligt möte med gotlandssnok (Natrix natrix ssp. gotlandica)
Bästeträsks naturreservat, Gotland, den 25 juli 2010.