De hade vuxit upp sida vid sida och hade väl därför alltid varit medvetna om varandra, även om de också alltid hade kommit att hålla sig på varsin kant. Så hade det bara blivit. De delade ändå samma erfarenheter. De kunde minnas samma vandrare som lånat deras väg för en kort stund, de hade mött samma fågelsång under den späda ungdomsvåren och hade känt samma svalkande och livgivande regndroppar mot sig under ljumma försommarkvällar. Allt eftersom dagarna passerade förbi skedde en utveckling som innebar att slutligen, vid sommarens annalkande avsked, stod de där vid vägkanten, mogna, utan att någon riktigt insett hur det gått till.
Bredvid dem låg vägen. Den sirligt slingrande vägen som ledde bort och lockade till spännande upplevelser i en annan värld. Många gånger hade båda önskat en möjlighet att följa med på de resor de bara kunnat betrakta andra göra.
Men nu var alla dessa tankar borta och kändes plötsligt helt ointressanta. Det var här de hörde hemma. Det var här och nu som upptog allt intresse och fyllde allt medvetande. En överväldigande känsla av gemenskap steg upp i de bådas smäckert utsträckta kroppar. Utan ett ord var de helt införstådda med att det nu var dags. Hanhon sträckte sig ändå över till honhan och viskade försiktigt: ”Kom ska vi blomma!” Honhan fnissade förläget, men tog hanhonom på orden och lät sig sakta svajas med av vinden i en försiktig dans.
Över nejden gick låten av spelet och skratten – vill du ha mig, så har du mig här!
—
Två hundäxingar i blom. Småland, den 19 augusti 2009.
Tomas Järnetun/N 