Sanningen om vår svenska skog

Man kan förstå att ett folk av bleka nöden drivs till att härja sin natur. Som de hungrande bönderna i Amazonas. Det är tragiskt i klassisk mening; det finns inget val. Att göra samma sak för marginalvinstens skull, av ignorans eller för att hålla ihop en regering, förtjänar inte epitetet från det antika dramat. Det är bara häpnadsväckande.

Maciej Zaremba

(Slutreplik i Maciej Zarembas utomordentliga artikelserie ”Skogen vi ärvde” publicerad i Dagens Nyheter.)

En sorts skog (A kind of a forest)
Kalmar, Småland, Sweden, den 6 februari 2012

Fortsätt läsa ”Sanningen om vår svenska skog”

Hur ser ni på världen?

TomasJärnetun20090924-_TJA6874-2

Ser ni ljuset på himlen?
Eller ser ni bara de mörka trädstammarna?

Ser ni en skövlad skog?
Eller ser ni naturvårdshänsyn?

Ser ni fem individer som inte längre finns?
Eller ser ni livsutrymme för fler?

Ser ni slutet?
Eller ser ni en början?

Hur ser ni på min bild?
Hur ser ni på världen?

Döda tallar. Harbymo, Småland, den 24 september 2009.

Existerar dokumentär naturfotografi?

TomasJärnetun20090518-_TJA2972-2

En gammal diskussion i naturfotokretsar är frågan om det verkligen existerar en sann dokumentär naturfotografi. Det finns förvisso naturbilder som är tagna i avsikt att skildra en existerande verklighet utan kryddning av några som helst förskönande detaljer. I min yrkesroll har jag exempelvis många gånger tagit bilder för minnet. Bilder vars enda syfte varit att åskådliggöra ett stycke natur eller en särskild företeelse i naturen. Ofta har det blivit vidunderligt tråkiga och platta bilder, men de har ändå som regel fyllt sitt syfte.

Men trots att dessa bilder kan ha ambitionen att vara dokumentära är de likafullt bara mina egna tolkningar av omvärlden. Det är ju jag som håller i avtryckaren som också bestämmer när och hur bilden ska tas. Jag väljer utsnitt och brännvidd, vad som ska synas och inte minst vad som inte ska synas. I den meningen kan en bild aldrig sägas vara helt och hållet objektiv. Dokumentärt eller artistiskt, båda är lika mycket en subjektiv framställning av något fotografen vill visa. För vii färgar ju alltid våra bilder med egna perspektiv, och det gäller fotografen vid fotograferingsögonblicket lika mycket som betraktaren som tolkar bildens innehåll. Mycket beror på att vi människor har en fantastisk förmåga att fylla på med information som inte finns i de intryck som når vår hjärna. Detta är något som sker helt i vårt undermedvetna och resultatet blir en tolkning som är högst personlig och byggd på de tidigare erfarenheter individen har.

Min bild här ovan är vald för att exemplifiera rubrikens frågeställning. Det råkar vara en landskapsbild som jag tycker om, tagen i skogen hemmavid. De raka trädstammarna som nu framträder mer eller mindre tydligt i dimman under denna sena kväll fyller mig med en viss stämning varje gång jag ser på dem. Samtidigt är det en bild som inte nödvändigtvis ger betraktaren hela sanningen. Går man 50 meter längre fram, nedför slänten som man kan ana mellan träden, kommer man fram till den lilla ån där jag tagit så många bilder under senare år. Så långt allt väl – kunskapen om att det förhåller sig så påverkar inte uttolkningen av bilden i någon större utsträckning. Men det är samtidigt så att bakom min rygg ligger pulkabacken – en hopskrapad jordhög på en gammal åker som nu i övrigt fylls av villor. Granarna, ekarna och björkarna är alla unga och troligen den första generationen i ett relativt hårt tuktat skogsparti. Jag tog bilden från en position på elljusspåret som också passerar till höger, strax utanför bildrutan. Om bara några minuter tänds lamporna och börjar sprida sitt natriumgula sken. Såg ni det? Gjorde det något att jag berättade det?

Vill man avslutningsvis hårdra resonemanget är slutsatsen klar; det är omöjligt att skapa sant dokumentära bilder! Men jag tycker vi ska fortsätta sprida våra alldeles egna personliga uttolkningar.

Skogen. Trekanten, Småland, den 18 maj 2009.