Sverige, den 30 april 2010

Den unge pojken visar upp sitt mod genom att kasta stenprojektiler in i infernot av eld.
Tänk vad bra han har det…

Trekanten, Småland, Sverige, den 30 april 2010.

Mina naturfotografiska förebilder…

Avtryck. Lindö, Skäggenäs, Småland, maj 2007.

Allas vår naturfotomissionär Terje Hellesø har utmanat oss att göra en sammanställning över tio personliga naturfotografiska förebilder.

Jag börjar från början. Viking Olsson var en av pionjärerna bakom bildandet av Naturfotograferna. Jag hade honom som biologilektor på gymnasiet i Nyköping under hans sista år innan hans pensionering. Tyvärr insåg jag inte då vilken auktoritet inom såväl svensk naturfotografi som ornitologi man hade bakom katedern. Det var först senare som jag kom att studera hans fotoböcker med fokus främst på vårt fågelliv. Minns också de goda omdömen han gav ett av mina elevarbeten – trots alldeles urusla fotoillustrationer. Men mitt intresse för biologin och naturvården smörjde han.

Jag minns annars inte så många namn som fanns med tidigt i mitt fotoliv, då jag istället redan hade börjat gå min egen väg och liksom bara fotografera det som råkade komma framför kameran. Jan Lindblad, Ingmar Holmåsen och Ingemar Lind är ändå några namn att nämna som jag vet att jag läste böcker och såg bilder av.

Senare kom jag att inspireras av flera av det stora och kända svenska namnen inom modern svensk naturfotografi. Jag kommer främst att tänka på Peter Gerdehag, Jan Grahn, Tore Hagman, Jan-Peter LahallJan Töve hör väl också till denna skara även om jag hittat honom först på senare tid. Töve har kommit att bli en av mina absoluta favoritfotografer. Han klarar också av att skapa texter som bär upp hans fotografier till en i mina tycken fulländad helhet.

Detta är en konst som även Jörgen Schön och Lars Andreas Dybvik behärskar. Dessa hör till de naturfotografer som jag på senare år har kommit att lära känna genom Internet, vår numera dominerande källa till information. Fler namn jag kan lyfta fram som riktiga inspiratörer på nätet är Bilal Chebaro, Tommy Vikars, Mona Öhman, Magnus Persson, Peter Thållen och Magnus Lindbom.

Jag inser numera att jag varit ganska begränsad i mitt fotointag. 😉 Det finns inte många av de internationellt stora namnen som jag kan säga att jag har detaljstuderat och inspirerats av. Anledningen tror jag är att jag känner mer för bilder med en hög igenkänningsfaktor. Handlar det om naturfotografi vill jag allra helst se miljöer och arter som jag är bekant med och som jag själv har en rimlig chans att möta med min kamera. Men visst, jag är beredd att tänka om här – att helt enkelt öppna ögonen även för helt annan fotografi. Ska jag ändå nämna några internationella namn som jag uppskattar så kan jag nämna Lee Miller, Ansel Adams, Pål Hermansen, Frans Lanting… (fyller på med fler allt eftersom.)

Helt andra fotogenrer då? Ja, Jens Assur har ju som få fotografer tagit sitt fotograferande till en ny nivå och på ett hedervärt sätt försökt att skapa debatt kring viktiga samhällsfrågor, främst i hans senaste projekt ”Hunger”. Lars Tunbjörks komiska vardagssurrealism tilltalar mig ofta. Tänk vad spännande att utveckla mer sånt i naturfotografin. Fram för lite mer crossover-produktion helt enkelt. Pål Hermansen ovan är den förste jag kommer att tänka på i detta sammanhang, men antagligen finns det ju fler namn. Tipsa mig gärna!

Nämnde jag Terje Hellesø? Jo, det var visst där jag började. 🙂 Jag har följt Terje sedan Naturen som fotomotiv kom i mina händer. Det var en viktig lärobok och inspirationskälla för mig vad gäller grunderna i naturfotografin. Numera har hans respektlösa, eller otvingade kanske är ett bättre ord,  inställning till naturfotografin kommit att smitta av sig än mer. Hans innerliga passion för den personliga bilden är jag naturligtvis numera också drabbad av. Min största förebild och då inte minst vad gäller just inställningen till fotograferandet.

Det blev visst fler än tio namn som lämnat avtryck…

Megafossil

TomasJärnetun20091107-_TJA9352

Ibland när man upplever att man fastnat som naturfotograf känner man sig nästan som ett fastkilat megafossil. Fast inte just nu. Jag har nämligen fått höra att det går framåt och att mina bilder kan upplevas som uttrycksfulla. Det är möjligt att det stämmer, vad vet jag. Jag kan ju inte sånt där… 😉

Tack Terje för en mycket givande helg i Mullsjö och lika mycket tack till övriga som bjöd på sina bilder och på sig själva.

I vissa landskap fastnar landskapsbilderna lättare

TomasJärnetun20090728-_TJA1657-2

Vad jag menar är att i öppna och storskaliga landskap, som i detta fall på östra Ölands strandängar, blir landskapsmotiven ofta mer uppenbara. Sedan är det en helt annan sak att bilderna inte alltid uppenbarar sig för den skull. Jag kan känna att jag skulle behöva fler träningspass för att känna mig riktigt hemma i landskapsfotografin, den i många stycken mest komplicerade delen av naturfotografin.

Gryning vid Runstens sjömarker, Öland, den 28 juli 2009.

Naturfotografen och hans omgivning

20090111_tja04391

Läser precis i Terje Hellesøs blogg där han lyfter två ambitioner lämpliga för den normalfuntade naturfotografen att ta till sitt hjärta. Det handlar om att glädja andra och om att lyfta naturfotografin.

Han skriver : “…se det som mål att sprida glädje till andra. Det är nog den viktigaste missionen som alla människor borde leva efter.”
Fler måsten är kanske inte precis vad jag känner att jag behöver just nu. Men även om detta visserligen också är ett måste, så är kanske det allra viktigaste av dem, eller hur?

Att sedan efter bästa förmåga försöka lyfta naturfotografin gör jag också mer än gärna. Exakt hur det för egen del ska kunna ske återstår väl att se, men jag delar ambitionen. Inte minst för att jag tror att naturfotografin har så mycket att göra för att upprätthålla eller väcka en större allmän insikt att vi och vårt sätt att leva faktiskt påverkar den natur som vi inte bara omger oss med – utan också lever mitt i och är beroende av. All utveckling vi ser idag är ju tyvärr inte positiv eller framåtskridande och ska vi nå bättring måste definitivt denna insikt till.

Tilltalande naturbilder kan, om de fyller sin funktion väl, fungera mer än som vacker utfyllnad och ögonfägnad. Jag tror att de också kan fungera både som väckarklockor och som stöd för djupare insikter om vad som borde vara riktiga prioriteringar i våra liv.

De små och stora stenarna i den småländska stenmuren från dagens fotopromenad får symbolisera insikten att vi är beroende av varandra och jaget bara utgör en liten del av den stora helheten. Glöm inte det…