Viking Olsson

Strix aluco

För en tid sedan nåddes vi av beskedet att naturfotografen, ornitologen och läraren Viking Olsson, Nyköping lämnat oss under sitt 93:e levnadsår.

Viking var en engagerad människa. Engagerad i naturvård, ornitologi och naturfotografi. Detta tillsammans ledde till att han kom att bli en av de tolv första medlemmarna i föreningen Naturfotograferna när den bildades 1966. Som en reaktion på det man uppfattade som ett allt mer utbrett oetiskt fotograferande ville man skapa en motvikt och en kvalitetsstämpel för de naturfotografer som kom att ansluta sig.
Viking lade även en stor möda i ett handfast och konkret fågelskyddsarbete. Många var egna projekten som exempelvis rörde arter som varfågel, skräntärna och inte minst arbetet med berguven som Viking kom att bli lite av en svensk nestor för.
Viking gav ut ett flertal böcker bland annat i serien om landskapets fåglar; ”Kustens fåglar” 1966, ”Barrskogens fåglar” 1969 och ”Lövskogens och kulturlandskapets fåglar” 1971.
Viking var min gymnasielärare i biologi. Så här i efterhand önskar jag att jag då bättre begripit vem han var, han som stod framme vid svarta tavlan.

Nu får andra ta över hans värv. Vissa fortsätter jobba ideellt för olika naturvårdsprojekt, oavsett om det handlar om hävd av vårt odlingslandskap, bevakning av värdefull natur eller olika fågelprojekt i forskningens tjänst, som den ringmärkning av kattugglor jag hjälpte min vän och kollega Tommy med för en tid sedan. Jag får, som en mer sentida medlem av /N, försöka göra mitt  – att göra bilder utan att skada den natur jag dokumenterat och att förhoppningsvis skapa en opinion för samma natur och mot den rovdrift som vi under hela Viking levnad fortsatt med.

Dags att väga de nykläckta
Kattugglor (Strix aluco), Öland, den 1 maj 2014

Fortsätt läsa ”Viking Olsson”

Ungefär som den förra bilden fast tvärtom

I lördags kväll tog jag en liten promenad här i området då jag la märke till en varnande kattuggla från närmsta skogsdunge. När jag sakta drog mig åt det hållet fick jag se anledningen till lätena. I snön satt en tjock katt och lurade. Det var bara att spana upp bland tallarna och ekarna så såg jag snart också kattugglan där hon satt i mörkret. Eftersom kompaktkameran låg i fickan kunde jag ju naturligtvis inte låta bli att försöka göra en bild, trots det skenbara mörkret. Med största bländaröppning och 1,5 sekunds slutartid kom den natriumgula stadshimlen att bilda fond till skogen och till ugglan.

Det slår mig nu att denna bild blev ungefär som bilden i mitt förra inlägg – fast tvärtom på något sätt…

Stadsugglan
Kattuggla (Strix aluco), Kalmar, Småland, den 18 december 2010.

Räddningen för jordens arter?

Jag refererade häromdagen till WWF:s Living Planet Report 2010 – den ledande kartläggningen av planetens tillstånd. Som vi alla vet så är vi långt från att nå våra mål om att hejda förlusten av biologisk mångfald på denna vår jord och mycket, för att inte säga allt, beror på våra mänskliga resursutnyttjanden. På många håll är vi helt enkelt för många och på andra håll (läs hos oss) lever vi konstant över våra gemensamma tillgångar. Vårt sätt att leva – äta, resa och konsumera – må ha en positiv inverkan på våra kortsiktiga ekonomiska kalkyler och tillväxtbarometrar, men gräver allt djupare sår i planeten, om än inte bara hemma hos oss i vår relativt friska och sköna nord så åtminstone därifrån vi hämtar våra produkter. Jag menar – hur många vet eller vill veta att den rent vita och näringsriktiga, men konventionellt framtagna svenska mjölken inte bara ger starka ben och öppna svenska landskap, utan också orsakat skövlade Sydamerikanska regnskogar på grund av de sojaplantager som anlagts för att täcka våra kossors behov av proteinrikt kraftfoder? Den snabba ökningen av sojaodlingar i Sydamerika innebär dessutom, enligt Miljöförbundet Jordens Vänner, att ursprungsfolk och småbönder fördrivs från sina marker och att hälso- och miljöfarliga bekämpningsmedel förstör vattendrag och ökar fallen av cancer och förgiftning hos plantagearbetarna.

På högsta FN-nivå är visserligen frågan om vår biologiska mångfald högaktuell. Flera medier (bl.a. DN) rapporterar i dagarna om det kommande möte i Nagoya i Japan 18–29 oktober som sker inom ramen för FN:s mångfaldskonvention. En ny räddningsplan för jordens ekosystem och arter är målet på agendan. Dessutom ingår ett system med indikatorer som visar om man går framåt eller bakåt i räddningsarbetet. Man har tagit lärdom av tidigare mål som lades fast redan 1992, men där just denna sistnämnda bit saknades.

Man kan vara positiv eller negativt inställd till hur stora möjligheter det egentligen finns att rädda fungerande ekosystem med dess arter på vår jord. Ekosystem och arter som vi alla i mer eller mindre hög grad är beroende av. Om inte annat som livförsäkring i vår föränderliga tid. Att värlens ledare har frågan uppe på sin dagordning måste i alla fall ses som hoppfullt. Man må ha sina funderingar kring möjligheterna till praktiska resultat, men alternativet att problemen helt sopades under mattan är ju bara så mycket sämre.

Nu är det helt enkelt upp till allas vår medvetna eller omedvetna dumhet! Och vilken är värst?

Ugglans öga
Kattuggla (Strix aluco), Öland, den 25 april 2009