Utan tvivel är man inte klok

Religiös fundamentalism, konservativ fundamentalism, kommunistisk fundamentalism, kapitalistisk fundamentalism, avregleringsfundamentalism, rasistisk fundamentalism, miljöfundamentalism, genusfundamentalism, gastronomisk fundamentalism, musikalisk fundamentalism, fotografisk fundamentalism…

Tycker inte att något av dessa begrepp låter särskilt tilltalande. Fundamentalism är ju egentligen ett ganska så fult ord när det används i dessa sammanhang. Jag tänker att det i allmänhet står för en vägrar att ta till sig av nya sakliga argument, där man redan har en helt färdig och oomkullrunkelig (där fick jag å andra sidan äntligen in detta underbara ord) uppfattning eller världsbild klar för sig. För nog är det så att den som är allt för säker på sin sak är svår att känna tillit till. Sanningen är väl ändå den att det finns verkligt få sanningar som i all evighet klarar att fortleva oemotsagda utan att bli överbevisade när nutid långsamt blir till historia.

Nej, bättre då att säga som Tage Danielsson en gång sa:  ”Utan tvivel är man inte klok.” En skön attityd för alla oss som med huvudet fullt av funderingar inte vill eller kan ta oss själva på alldeles för stort allvar.

Den tvivelaktiga skatan.
Trekanten, Småland, den 1 september 2010.

Avbildningssjukan

Det är väl ganska naturligt att man som fotograf lever med en över tiden vacklande inspirationslåga. Ibland finns den bara inte där. Även om man kanske fortfarande fotograferar så kan man under dessa perioder få en känsla av att det inte riktigt vill sig. Det som är så intressant är att samtidigt är man funtad på det viset att ögonen ändå letar motiv mer eller mindre ständigt – och det såväl med eller utan kamera. För potentiella bildmotiv finns det ju överallt, på de mest oanade platser och vid de mest oanade tillfällen. Sedan är det en helt annan sak att man vid alla dessa tillfällen inte lyckas med konststycket att skapa bilder som betyder något för en själv eller för någon annan. Det lyckas i varje fall inte jag med. I stället hör jag nog till dem som ofta har ett allt för skjutglatt avtryckarfinger och jag önskar att jag tog det lite mer lugnt och lät varje enskild bild få lite större eftertanke. Håller fortfarande på att träna!

Jag tänker att en sak som skiljer en hyfsad fotograf från en som är mer än hyfsad är just detta med förmågan att utifrån en given bildidé eller ett givet fotoögonblick skapa sitt fotografi. En skicklig fotograf har ofta förmågan att transformera sina bildidéer till färdiga alster. Vi övriga må lyckas ibland. När man går igenom sin digra bildskörd kan man hitta en del bilder man känner sig nöjd med eller kanske till och med sådana som är riktigt bra. Men ofta handlar det också i ärlighetens namn om rena tillfälligheter och slumpens skördar. Men visst är det nu så att man med medvetenhet och ihärdighet kan höja sin egen ribba, det märker man om inte annat när man tar sig för att gå tillbaka ett par år i sitt eget bildarkiv. Denna resa är inte fel att göra ibland! Varje nytt fototillfälle är ju också ett träningspass som leder oss framåt i vår personliga fotografiska utveckling – så vill i varje fall jag se det.

Men tillbaka till de där ständigt motivsökande ögonen – det är väl bara att slå fast att man trots allt är smittad av den elaka ”avbildningssjukan”. Tror inte DEN går att träna bort…

Tallar pekar finger åt varandra”. Trekanten den 12 juni 2010.

Ni som för övrigt kan ha missat följande gamla inlägg ska definitivt läsa vad Malin Hellesø skriver i Alla barn har en fotografs ögon. Tänkvärt.

Darwinåret 2009

Ni är väl uppdaterade med att 2009, förutom att vara Naturens år, också är proklamerat till Darwinåret. Det är precis 200 år sedan Charles Darwin föddes och 150 år sedan han gav ut boken ”Om arternas uppkomst”. Med koppling till detta har chefen för DN:s vetenskapsredaktion Karin Bojs skrivit en intressant krönika med titeln ”Evolutionen fungerar överallt”. 

Ju mer man tänker på det, desto mer fascinerande tycker jag det är att man för 150 år sedan, med rådande inställning till naturvetenskapen, lyckades komma fram till så banbrytande slutsatser. En man lägger fram en kättersk evolutionsteori som efter alla dessa år av intensivt forskande i princip, och med endast några smärre justeringar, fortfarande stärker sin ställning som den främsta och enda egentliga förklaringsmodellen för hur vi och all vår omgivande biologiska mångfald blivit till. Sen betyder det ju inte att det för den skull behöver bli fullt begripligt för oss. Inte minst detta med långa tidshorisonter är något vi människor har svårt för att fullt sätta oss in i. Vissa tänker ju inte längre än till denna mandatperiod och andra ser inte längre än till nästa löning.

I väster ligger ett stort och inflytelserikt land där det visar sig att runt en tredjedel av invånarna inte tror att jordens existerade för mer än 6000 år sedan. Så säger nämligen den enda källa till information som man som kreationist sätter sin tilltro till. För egen del anser jag att en sund dos av tvivel är något som vi alla behöver och det gäller även det som blivit vetenskapliga sanningar. Men står bara vetenskapen på en solid och öppen grund så är den åtminstone min ledstjärna. Det är ju därför jag kallar mig naturvetare. Sen måste man ändå vara ödmjuk inför det faktum att vi inte har svaret på alla mysterier och frågor. Hur roligt det nu vore om det var så… Se bara på mig! Sätt ett par slagrutepinnar i händerna på mig och de ger utslag genom att slå ihop på jämna mellanrum alldeles utan min medvetna medverkan. Jag är alltså vad man skulle kunna kalla en tvivlande slagruteman.

Man skulle ju bara önska att fler kunde vara lite mer öppna för nya intryck och olika sanningar. För det är ju utan tvekan så att det också förekommer tjockpannade naturvetare.

Eller som en duktig tänkare vid namn Tage Danielsson uttryckte sig: Utan tvivel är man inte riktigt klok.