Mellan hopp och förtvivlan
Blåmes (Parus caeruleus). Diptyk bestående av två dubbelexponeringar.
Trekanten, Småland, den 29 januari 2010
Klockan där borta över köksdörren tickar. Vi sitter i vårt varma och ombonade hem där vi känner oss så trygga och lyssnar. Lyssnar på ljud vi skapar själva och blir allt mer isolerade från den där främmande och gåtfulla naturen, som vi besöker på sin höjd en handfull gånger per år, om nu bara vädret tillåter vill säga.
När jordens befolkning ständigt ökar, ökar också andelen människor bosatta i städer och tätbebyggda områden som många gånger saknar en naturlig kontakt med den natur som i alla tider varit vårt hem och försett oss med livsutrymme och föda. Naturen blir till något främmande som vi i bästa fall bara har svårt att förhålla oss till och kanske i sämsta fall inte alls vet om. Inte kan man bry sig om något som man inte känner till. För fortfarande är vi många som säger oss veta att naturen alltjämt har en nödvändig roll att spela när det kommer till allas vår fortlevnad och att den därför kräver vår omsorg. Naturens tjänster behövs även för det moderna samhället och våra grannar bland växter och djur har såväl en egen livsrätt liksom en alldeles nödvändig betydelse för vår egen mänskliga vinnings skull.
På den internationella politikerarenan säger man sig vara medveten om detta och flera viktiga principbeslut har tagits under senare tid för att klargöra vikten av att vi lyckas rädda jordens fungerande ekosystem och dess biologiska mångfald.
Samtidigt är just den enskilda människan fjärmande från vår livgivande natur ett av de största problemen när det kommer till förståelse av de praktiska beslut som måste till. Beslut som ibland kan kännas obekväma för dig eller mig eller för våra plånböcker, men som är nödvändiga för våra barn.
Så hur blir det? Vartåt blåser vindarna? Samtidigt som rätt politiska beslut tas på en övergripande nivå är väldigt få beredda att satsa medel på de naturvårdsåtgärder som verkar nödvändiga. Samtidigt som det görs många storstilade insatser varje år till gagn för det vilda så trängs många arter ihop på de allt färre platser som finns kvar med fungerande natur. Det gäller även oss i Sverige och i Norden – vi som hör till de mest välbärgade folken på denna jord.
Klockan tickar…
Tillägg 2012-01-12:
I dag ger förresten regeringen ett uppdrag åt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen att beskriva Sveriges arbete med bevarande av biologisk mångfald utifrån bevarandemål för landmiljön i den strategiska planen för biologisk mångfald som antogs vid CBD:s partsmöte i Nagoya 2010. Jag tolkar det som att man vill veta om vi når upp till det som faktiskt är våra internationella åtaganden och som en större del av världens länder har ställt sig bakom.
Tomas Järnetun/N 