Födda till orginal
Dagens citat i morgontidningen kan jag inte låta bli att delge er:
”Födda till orginal, hur kommer det sig att vi dör som kopior?” (Edward Young)
Man ju verkligen låta tanken kretsa kring denna frågeställning en stund. För det första tycker jag att man som förälder bara kan skriva under på att det nyfödda barnet verkligen är just ett orginal redan från början. Det är riktigt fascinerande hur mycket av unik personlig prägel som redan finns inbyggt i oss när vi för första gången ser dagens ljus. Sedan kommer naturligtvis mycket av livet att handla om att lära oss att anpassa sig till omgivningen och till gällande regler och normer. Här får vi helt olika skolning beroende på var och i vilket sammanhang vi växer upp. En naturvetenskaplig analys gör kanske gällande att det ur ett evolutionärt perspektiv handlar om att individen tar till sig av människokollektivets samlade erfarenheter för att det är denna strategi som i förlängningen också bäst gagnar möjligheterna att sprida just sina gener vidare. Det är den unika förmågan att vidarebefodra ny kunskap mellan generationer som i många avseenden skiljer oss från de flesta andra djur. Det är väl också precis detta, tillsammans med vårt grundläggande flockbeteende, som är anledningen till att vi som individer har en sådan förmåga att anpassa oss efter vår närmaste omgivning. Att sticka ut, att avvika är en högst osäker taktik som till och med skulle kunna vara livsfarlig eftersom vi då vi riskerar att bli stående ensamma, vilket alltid kräver så mycket mer av oss. Därför finns det ett inbyggt behov hos oss att vinna andras gillande och att smälta in och accepteras av det som vi betraktar som vår grupp eller vår flock - eller kanske då att bli lite av kopior på bekostnad av vår orginalitet.
Det är ju tur att detta gäller alla människor utom oss fotografer. Vi gör ju nämligen inget annat än utvecklar vår personliga särart… Hehe…
Kajor – lika som svarta vinbär. Högsby, Småland, den 21 mars 2006.
Fokus på träd och buskar
Jag har noterat att det för egen del blivit mycket fokus på träd och buskar i mina bilder på sistone. Det handlar nog mest om att det är dessa stillastående individer som har haft ödmjukheten att ställa upp som mina modeller, i motsats till deras mer mobila kusiner bland djuren. Det var i och för sig likadant i våras som denna buskbild bevisar. Alla har ju inte en situation där de vilda djuren springer efter en så fort man visar sig.
Vicklebyskogen, Öland, den 4 april 2009.
Flera dimensioner
Sen är man tillbaka i dubbelexponeringsträsket för att försöka tillskapa bilder med fler än två dimensioner.
Avenbokens gyllene fruktsamlingar. Källstorp, Småland, den 3 november 2009.
Mr Walker
”Det finns dagar då Fotografen lämnar den kreativa oskärpan och avbildar naturen som en vanlig människa.”
Gammalt djungelordspråk
Ekavbildning. Krankelösaholm, Småland, den 13 november 2009.
Hur styrda är vi som fotografer?
Om man ska försöka sätta fingret på ett ämne som verkar vara riktigt stort att diskutera inom naturfotobloggvärlden just nu så är det väl vår önskan om eller vår förmåga att skapa något eget. Att lyckas göra egna tolkningar av det vi ser och att använda bilden för att förmedla våra känslor inför en viss företeelse. Visst kan det många gånger vara svårt att säga om man lyckas nagla fast några unika fingeravtryck i sina egna bilder, för man ser helt klart på sina alster med andra ögon än andra gör. Ändå gror förhoppningen att det vi gör ska vara speciellt. Kanske handlar det om självförverkligande, kanske har man en förhoppning att man ska få en chans att synas i mängden, att helt enkelt få individuell bekräftelse. Men trots önskan om personliga uttryck hos många av oss ställer jag mig frågan hur styrda av regler, konventioner eller trender vi samtidigt är i vårt bildskapande?
Jag läste ett inlägg av Tomas Eriksson om våra tendenser som fotografer att ofta göra som alla andra gör och säger är riktigt. Det kom mig att börja fundera ytterligare på detta med fototeori. Jag tycker nog som många andra att det känns som en nödvändighet att känna till vissa grundläggande kompositionsformer (ja, jag har blivit lärd att inte skriva kompositionsregler). Den som hävdar att att dessa teorier om bildens eller bildformatets uppbyggnad inte är för mig och inte alls påverkar ens bilder tycker jag helt bortser från vad som faktiskt är seklers samlade skörd av mänsklig erfarenhet. Erfarenhet som nu inte bara emanerar från fotografin utan även är sprungen ur övriga konstformer. Jag hör till den skara som tycker att vi behöver denna kunskap om hur vi normalt tolkar bilder för att kunna förstå hur andra kommer att uppleva det vi gör. Och självklart är det så att när vi bär på denna medvetenhet kan vi berått mod välja att högaktningsfullt bortse från det som vissa kanske ser som styrande regler.
Varför inte ta ett litet avstamp till en fortsatt diskussion utifrån bilden ovan? Det är som ni alla ser ytterligare en i raden av trädpanoreringar. Jag skulle naturligtvis aldrig kommit på tanken att göra en sådan bild om det inte vore för att jag en gång sett det göras och att jag fått upp ögonen för tekniken. Betyder det faktum att det vid detta laget har producerats tonvis av denna typ av bilder då att jag ska hålla mig för god för att ge mig på motivet och tekniken? Nej, jag tycker ju som synes inte det. Även om man i dessa tider får betrakta bilden som konventionell och kanske till och med trendig, så är det ändå ingen annan som har gjort just bilden på detta sätt. Detta är och förblir min skörd. Jag är påverkad av den allmänna uppfattningen om hur en bild kompositionsmässigt eller på annat sätt får se ut och jag är påverkad av mina förebilder, javisst! Men det är min bild.
Skymningsdans, Trekanten, Småland, den 7 november 2009.
Medtagen men vid liv
Börjar ana ett tema…
Förvildad oxbärsbuske. Trekanten, Småland, den 29 oktober 2009.
Slutdestination
Ytterligare en tolkning av hösten som på flera sätt är lite annorlunda jämfört med vad jag brukar göra och som står i bjärt kontrast till det förra inlägget. Denna gång blev det en bild av parkeringsplatsen där vägen tar slut. Väcker bilden några känslor hos er?
Vickleby, Öland, den 9 november 2009.
Den vår de svaga kalla höst
Han sa så – Erik Axel Karlfeldt: ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst”.
Och visst får vi försöka ge honom rätt. Årstidernas växlingar ger oss bara olika sidor åt samma mynt – den skatt som livet ändå utgör. Därför är hösten inget slut utan enbart en tidig början.
Det är i varje fall vad jag försöker intala mig. Det går inget vidare. Men jag försöker…
Diptyken består överst av en tidigare visad bild på blommande hassel från slutet av mars, nu kompletterad med fruktställningar från avenbok i början på november.
Trekanten-Källstorp, Småland 2009.
Allt är inte svart eller vitt
Jag har inte riktigt haft läge att passa på att tacka för all respons på mitt förra inlägg om naturfotografer som en samling obotliga naturromantiker. Oj, vad debatten kring naturfotografin tog fart efter Görans krönika. Tack så hjärtligt för alla inlägg och tack Göran för ditt klargörande. Men du hävdade ju faktiskt naturfotografins vacklande hälsa så min tolkning av en (välbehövlig) ändspark riktad mot oss naturfotografer var väl ändå inte helt fel? 
Tack också till Terje för att så frikostigt hänvisat hit dubbelt upp (det hade sin effekt på besökssiffrorna konstigt nog).
När det gäller naturfotografins nydaning så är frågan om inte allmänhetens förväntningar på hur en naturbild ska se ut i mångt och mycket har kommit att konservera de bilder som publiceras och når mångas ögon. Har man inget eget förhållande till naturen eller till fotografin så vill man nog helst ha traditionella almanacksbilder. Bakom dörrarna till våra stängda naturfotokammare händer ju så mycket mer. Eller hur?
…och ja just det – allt är ju inte svart eller vitt…
Benved. Trekanten, den 3 november 2009.
(Det är faktiskt inget trixande med färgspakarna här, vare sig uppåt eller nedåt, utan de rosa och orangefärgade bären mot de fullständigt gråtonade stammarna kom av sig självt denna mulna stund.)
Är naturfotografer en samling obotliga naturromantiker?
Det finns naturligtvis lika många olika skäl att fotografera natur som det finns naturfotografer. Något som troligen förenar i princip alla är ändå fascinationen och kärleken till det liv vi har omkring oss och som ju faktiskt också är en förutsättning för vår egen existens. Det kanske då inte är så märkligt när allt kommer omkring att så många människor känner för att skapa bilder som är riktiga sinnebilder för den natur vi önskar vi ständigt hade omkring oss. Naturfotografin fyller helt enkelt ett behov hos många fotografer liksom hos många bildbetraktare som lever i kontakt med naturen (eller med verkligheten i mina ögon).
När Göran Segeholm i en krönika i senaste numret av Kamera & Bild hävdar naturfotografins vacklande hälsa anar jag ett visst avståndstagande från genren som sådan. En öppen fråga är om det sker så mycket mer av utveckling inom exempelvis sport- eller porträttfotografin? Jag väljer nog ändå att tolka Görans ord som varande lite av en spark i ändan på en naturfotogenre som fortfarande engagerar många, även icke-fotografer, men som ändå naturligtvis mår väl av ett stadigt mått av fortlöpande utveckling. Och detta finns ju!
Sedan är det en sak att många, inklusive en annan, nog skulle vinna på att försöka tänka mer idébaserat för att skapa bilder som är mer än bara enstaka utsnitt ur en vacker natur. Och som Göran är inne på i sin krönika att i naturbilderna också utveckla en tydligare koppling mellan mig som människa och min natur.
Nu går vi ut och trampar upp nya spår till naturfotografins ära.
Och fortsätter vara naturromantiker!
Bilden är från Ljungbyån, Småland, den 9 september 2008.
—
Fler kommentarer till Görans krönika hittar ni här:
Senaste kommentarer