Den vår de svaga kalla höst
Han sa så – Erik Axel Karlfeldt: ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst”.
Och visst får vi försöka ge honom rätt. Årstidernas växlingar ger oss bara olika sidor åt samma mynt – den skatt som livet ändå utgör. Därför är hösten inget slut utan enbart en tidig början.
Det är i varje fall vad jag försöker intala mig. Det går inget vidare. Men jag försöker…
Diptyken består överst av en tidigare visad bild på blommande hassel från slutet av mars, nu kompletterad med fruktställningar från avenbok i början på november.
Trekanten-Källstorp, Småland 2009.
Allt är inte svart eller vitt
Jag har inte riktigt haft läge att passa på att tacka för all respons på mitt förra inlägg om naturfotografer som en samling obotliga naturromantiker. Oj, vad debatten kring naturfotografin tog fart efter Görans krönika. Tack så hjärtligt för alla inlägg och tack Göran för ditt klargörande. Men du hävdade ju faktiskt naturfotografins vacklande hälsa så min tolkning av en (välbehövlig) ändspark riktad mot oss naturfotografer var väl ändå inte helt fel? 
Tack också till Terje för att så frikostigt hänvisat hit dubbelt upp (det hade sin effekt på besökssiffrorna konstigt nog).
När det gäller naturfotografins nydaning så är frågan om inte allmänhetens förväntningar på hur en naturbild ska se ut i mångt och mycket har kommit att konservera de bilder som publiceras och når mångas ögon. Har man inget eget förhållande till naturen eller till fotografin så vill man nog helst ha traditionella almanacksbilder. Bakom dörrarna till våra stängda naturfotokammare händer ju så mycket mer. Eller hur?
…och ja just det – allt är ju inte svart eller vitt…
Benved. Trekanten, den 3 november 2009.
(Det är faktiskt inget trixande med färgspakarna här, vare sig uppåt eller nedåt, utan de rosa och orangefärgade bären mot de fullständigt gråtonade stammarna kom av sig självt denna mulna stund.)
Är naturfotografer en samling obotliga naturromantiker?
Det finns naturligtvis lika många olika skäl att fotografera natur som det finns naturfotografer. Något som troligen förenar i princip alla är ändå fascinationen och kärleken till det liv vi har omkring oss och som ju faktiskt också är en förutsättning för vår egen existens. Det kanske då inte är så märkligt när allt kommer omkring att så många människor känner för att skapa bilder som är riktiga sinnebilder för den natur vi önskar vi ständigt hade omkring oss. Naturfotografin fyller helt enkelt ett behov hos många fotografer liksom hos många bildbetraktare som lever i kontakt med naturen (eller med verkligheten i mina ögon).
När Göran Segeholm i en krönika i senaste numret av Kamera & Bild hävdar naturfotografins vacklande hälsa anar jag ett visst avståndstagande från genren som sådan. En öppen fråga är om det sker så mycket mer av utveckling inom exempelvis sport- eller porträttfotografin? Jag väljer nog ändå att tolka Görans ord som varande lite av en spark i ändan på en naturfotogenre som fortfarande engagerar många, även icke-fotografer, men som ändå naturligtvis mår väl av ett stadigt mått av fortlöpande utveckling. Och detta finns ju!
Sedan är det en sak att många, inklusive en annan, nog skulle vinna på att försöka tänka mer idébaserat för att skapa bilder som är mer än bara enstaka utsnitt ur en vacker natur. Och som Göran är inne på i sin krönika att i naturbilderna också utveckla en tydligare koppling mellan mig som människa och min natur.
Nu går vi ut och trampar upp nya spår till naturfotografins ära.
Och fortsätter vara naturromantiker!
Bilden är från Ljungbyån, Småland, den 9 september 2008.
—
Fler kommentarer till Görans krönika hittar ni här:
Nu far dom
Här kommer dagens naturrapport.
Lindlöv. Kalmar, den 19 oktober 2009.
Måste en bra bild alltid stå för sig själv?
Jag tror nog att många fotografer tycker att en riktigt bra bild är en sådan som klarar att stå på egna ben, alldeles utan förklaringar eller bistånd från vare sig beskrivande text eller andra kompletterande uttryck. Den klarar likafullt att väcka känslor hos, eller kanske till och med ta andan ur, sin betraktare.
Jag håller med om att det många gånger kan vara så, men samtidigt är det uppenbart hur mycket en aldrig så liten extra vink från bildskaparen kan lyfta en bild till nya höjder. Jag tycker alltså man ska bära i minnet att några ord till en bild ofta kraftigt påverkar hur vi tolkar den. Ibland kan en hjälpande text få oss att förstå vad bilden föreställer, vilket kan uppskattas. Och ibland är det mer än så - många betraktare kan omöjligt ta in en bild utan att fullt ha klart för sig vad det är man tittar på. Samtidigt riskerar en bildskapares avsiktsförklaring att begränsa möjligheterna för en betraktare att tillåta sig att känna efter fritt hur man faktiskt upplever en bild. Man diskriminerar så att säga ”fel” tolkningar. Förklaringar kan alltså både på gott och ont totalt förändra upplevelsen av bilden i fråga.
Men när man får vara med om exempelvis bild och text som i fulländad symbios tar tag i varandra och skapar en fungerande enhet, då inser man vad man faktisk kan göra för att lyfta sina bilder (ni vet vad jag menar ni som kikat här eller här).
Ur ett mer kommersiellt perspektiv tror jag att en del kallar det att paketera sina bilder. Låter lite ovärdigt kanske, men oavsett vilket så är kopplingen mellan text och bild eller mellan bild och musik/ljud ett område som man borde utforska mer och kanske till och med lära sig att behärska.
(...Som om jag nu skulle behärska fotograferingskonsten… Men som någon sade: ”Den som aldrig tar ett steg framåt kommer visserligen aldrig att trampa i en koskit, men inte heller lämna koskiten som man redan står i.” Nej, det var ingen som sa detta. Det var jag som kom på det just nu. Men det förringar väl inte mitt budskap? Eller?)
Bilden är avdammad från arkivet. Jag säger inget mer om den.
S:t Sigfridsån, Småland, den 30 september 2005.
Varför trillar saker alltid neråt?
Jag skrattar alltid lika hejdlöst varje gång jag hör dessa sköna lirare förklara för oss hur saker hänger ihop. Här är ytterligare bevis som ofrånkomligen styrker Darwins teser. Det är bara att ta till sig.
Än är inte höstens färger skingrade
Nej, sanningen är väl att de kommer att ligga kvar ett bra tag till.
Jag skrev för en tid sedan om hur medvetenheten och kopplingen till vår natur har förändrats på senare tid (tidigare inlägg). Ett uppenbart och alldeles påtagligt tecken på detta är hur det börjar att se ut i skogar, parker, längs gatur och vägar runt omkring oss. Skräp överallt! Mycket beror naturligtvis på att många av oss inte längre bryr oss. Det är inget problem att jag slänger lite skräp för det kommer ju alltid någon efter mig och städar upp. Men hur galet är inte detta sätt att tänka. Jag är alltid ansvarig för konsekvenserna av mina egna handlingar. Och jag tror att de flesta vill skriva under på att det är ett problem när vi sprider skit omkring oss.
Jag vet också att detta är något som fått Stiftelsen Håll Sverige Rent att verka med förnyad kraft.
Kalmar, den 12 oktober 2009.
Att presentera sina bilder
Jag vet att många av er har ställt ut era bilder på ett eller annat sätt. Eller producerat riktigt genomtänkta bildspel med era bilder. Själv äger jag inte denna erfarenhet, men självklart finns det ju en lockelse i att lyckas plocka ihop ett sammanhållet material som fungerar och som lyckas fånga sin publik. Men just i detta ligger också det som hittills varit en oerhörd svårighet för mig personligen. Jag kommer aldrig så långt om jag inte först och främst kan lyfta fram ett fungerande och intressant tema. Jag vill inte bara göra någon sorts best-of-mig-hittills-utställning. Kommer jag nu bara på Idén (den med stort I) så har vi nästa bekymmer. Beslutsvåndan när det gäller att välja ut bilder. Jag som inte ens lyckas plocka ut bilder att skicka till labb för att göra egna papperskopior av. Hur skulle det kunna gå? Det är väl också den främsta anledningen till att jag inte heller ens lyckats skapa mig ett webbgalleri, vilket är något jag länge gått och funderat på. Då ska man ju förutom att välja ut bilder också välja layout på sidan och man ska välja rätt webbdistributör. Hujedamej!
Om man nu ändå börjar med det sista och vill skapa sig ett litet webbgalleri, hur skulle ni göra, eller hur har ni gjort? Har ni några egna goda erfarenheter får ni mer än gärna lämna några små råd. Jag funderar i vilket fall som helst på en layout i stil med detta. Det är en testsida baserat på ett par favoritbilder utan egentligt sammanhållande tema (med tanke på vad jag precis skrev). Ska jag fundera vidare?
Safsa (Osmunda regalis) vid S:t Sigfridsån, Småland, den 29 september 2009.
Återkomsten
Ett ihållande regn har precis dragit förbi.
Ånga stiger upp från den ensamma visentjurens varma kropp.
Är han verklig eller ett sagodjur?
Skansen, Stockholm, den 17 juli 2008.
Den effektiva människan
Under alla de mellan 50-200 000 år som den moderna människan anses ha varit med i matchen har vi också lyckats att breda ut oss på andra arters bekostnad. Många tror att detta med snabbutrotning av arter är ett sentida påfund. Sanningen är att människan under hela sin historia har lyckats med konststycket att utplåna arter som varit våra villebråd eller i vissa fall ansetts som konkurrenter till oss om födan. Särskilt effektivt har det gått till när de första människorna har etablerat sig på nya obebodda kontinenter, där det funnits stora, långsamma, icke flygkunniga eller på andra sätt saktfärdiga arter som inte hängt med i svängarna inför en ny listig jägare. Eller som Sverre Sjölander uttrycker saken i boken Vårt djuriska arv: ”Den omhuldade myten om naturfolken som lever i samklang med naturen, i ett hållbart utnyttjande, är bara en myt.”
Dessa tankar slog mig efter att DN i en artikel beskrivit Haasts örn. En gigantisk örn, med ett vingspann på uppemot tre meter och med en vikt på runt 18 kilo, nu utdöd sedan 500 år tillbaka. Då hade den nya zeeländska urbefolkningen, maorierna, befolkat ögruppen sedan 800-talet och intensivt jagat dess talrika fågelarter. Denna jakt innebar också slutet för de flygoförmögna moafåglarna, som samtliga hade utrotats på 1600-talet.
I Europa har vi ju tidigare levt med kamrater som mammut, skogsnoshörning, vildhäst, uroxe, jättehjort, garfågel och andra lättfångade jaktbyten. Och när dessa bytesdjur försvann dog också grottbjörn, grottlejon, grotthyena och sabeltandade tigrar ut – stora rovdjur som fanns över åtminstone hela kontinentala Europa, tills människan kom. Vildsvin, bäver och myskoxe har vi också på senare tid lyckats utrota ur landet även om de sedan kommit att planteras in igen. Vildrenen och visenten är dock ännu borta från vårt land. Börjar det inte kännas lite fattigt nu?
På tal om fattigt är annars dagens bild att social oro och konflikter på många håll är ett direkt hot inte bara mot människorna utan även mot djur och naturmiljöer. Under det senaste årets oroligheter på Madagaskar har beväpnade ligor plundrat flera av landets nationalparker på eftertraktat virke och djur som kameleonter och lemurer. Detta rapporterade radions P1 för någon vecka sedan. Man nämnde också att i ett land som för ett sekel sedan till 90 % bestod av naturskogar återstår idag endast 10 %. Och det är här plundringen nu sker.
Och i Sverige har vi, i dessa ekonomiska kristider när allt fler inte längre kan att åka på dubbla utlandsresor varje år, inte heller råd att offra våra egna levande skogar i sån omfattning att skogens invånare har ett långsiktigt skydd. Offra i bemärkelsen avstå från kommersiellt skogsbruk alltså. Vi har en del att jobba för… Sverre Sjölander igen: ”Den deprimerande slutsatsen är alltså att vi är lika goda kålsupare som våra förfåder, lika hänsynslösa, lika föga förutseende, lika kortsynta. Det säger mycket om vår kognition. På kort sikt och ut egennyttans perspektiv är det faktiskt förnuftigt att döda den sista mammuten eller älgen, att hugga ned det sista trädet på Påskön. För om det stämmer att någon annan annars gör det, så är mitt beteende rationellt. Jag skall i första hand se till min egen fördel, alltså min och mina barns. De som gjorde det blev våra förfåder, inte de andra.” Visst är det fortfarande så vi resonerar, även om vårt handlande i dag har förskjutits från jakten på villebråd till andra vardagliga valsituationer.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att återge ännu ett citat som jag finner i Jan Grahns Naturfotografisk dagbok. Citatet är hämtat från kvartärgeologen Lennart von Post och är från 1940-talet någon gång: ”I sitt förhållande till naturen omkring henne är ‘Homo sapiens’ både i sin tanke och sina gärningar alltjämt urtidsvilden, vars lag endast känner styrkans rätt, och som ser sin enda begränsning i sin svaghet gentemot naturens övriga storheter.” Ord som fortfarande verkar lika aktuella om man nu är på det humöret. I morgon kanske ljuset återvänder. Och visenten…
Tomt örnbo i ek. Småland, 2007.
Senaste kommentarer