De hade vuxit upp sida vid sida och hade väl därför alltid varit medvetna om varandra, även om de också alltid hade kommit att hålla sig på varsin kant. Så hade det bara blivit. De delade ändå samma erfarenheter. De kunde minnas samma vandrare som lånat deras väg för en kort stund, de hade mött samma fågelsång under den späda ungdomsvåren och hade känt samma svalkande och livgivande regndroppar mot sig under ljumma försommarkvällar. Allt eftersom dagarna passerade förbi skedde en utveckling som innebar att slutligen, vid sommarens annalkande avsked, stod de där vid vägkanten, mogna, utan att någon riktigt insett hur det gått till.
Bredvid dem låg vägen. Den sirligt slingrande vägen som ledde bort och lockade till spännande upplevelser i en annan värld. Många gånger hade båda önskat en möjlighet att följa med på de resor de bara kunnat betrakta andra göra.
Men nu var alla dessa tankar borta och kändes plötsligt helt ointressanta. Det var här de hörde hemma. Det var här och nu som upptog allt intresse och fyllde allt medvetande. En överväldigande känsla av gemenskap steg upp i de bådas smäckert utsträckta kroppar. Utan ett ord var de helt införstådda med att det nu var dags. Hanhon sträckte sig ändå över till honhan och viskade försiktigt: ”Kom ska vi blomma!” Honhan fnissade förläget, men tog hanhonom på orden och lät sig sakta svajas med av vinden i en försiktig dans.
Över nejden gick låten av spelet och skratten – vill du ha mig, så har du mig här!
—
Två hundäxingar i blom. Småland, den 19 augusti 2009.
Tomas Järnetun/N 
Ja detta var precis vad jag behövde en fredag morgon. En härlig berättelse till en minimal bildkomposition. Får man använda ordet Disneyfiering, men nu är det inte fiskar eller vårtsvin man vill rädda, utan växter. Det blir tufft att vara vegetarian när rädisorna talar om känslor. Skämt åsido så blir det en extra dimension när man får en så fin text serverad till en skön bild. Precis lagom skärpa för att bilden ska fungera och ändå kännas ren.
Jag håller med Arne här, en mycket bra text i detta inlägg och lagom lång sådan tycker jag. Bild och text fungerar klockrent ihop och bildens värde förhöjs rikligt ihop med denna text..-mycket bra Tomas!
Morgan
En vacker text till en skön bild!
/P
Jisses….är du en sådan poet…vackra rader, skön bild….tur du inte heter Per för då hade du blitt kallad för per`vers 😉
/Mona
Vilka känslosamma rader du levererar till detta fagra gräspar, inte så ofta man läser om gräsets parbildning, och samtidigt bekrivas med en sådan fyllig inlevelse. Blommor och bin, men utan bin här kanske. I bakhuvudet hör jag av någon anledning vinjetten till ett barnprogram från en svunnen tid ”I fablernas värld…” Föreställningen kan börja!!
Mvh, Jörgen
Tack för era härliga kommentarer, Arne, Morgan, Per, Mona och Jörgen. Om ni inte passar er kanske jag får för mig att fortsätta fabulera! Ibland känner jag att en bild har att vinna på en egen liten uttolkning även i text. I just detta fall var det inte särskilt genomtänkt, men när jag i efterhand betraktade min bild kom denna lilla berättelse bara för mig.
Och du Mona, att du var en sådan poet. Det hade man inte kunnat ana… 🙂
Jisses – en till i bekantaskapskretsen 🙂 Rolig text som passar bilden och skapar en ny dimension. Disney! sa Piff till Puff, jajamensan! Marie